Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genom Väster- och Österdalarna. Av Carl Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM VÄSTER- OCH ÖSTERDALARNA 147
och går fram med underjordiskt lopp ett långt stycke. Rakt
under oss höra vi den mumla i blockkamrarna, medan vi
steg för steg arbeta oss fram genom urskogen. Här har
björnen nyligen spårats, och här ligger örnens bo i en jättefura.
Under det väldiga nästet har samlats en stor hög av
vit-lysande ben, rester från otaliga kungliga måltider.
Detta låter som en fantastisk dröm om forntida natur,
och dock är det verklighet. Så ser det ännu ut i ett
avlägset hörn av Dalarna. Här om någonsin bör
naturskyddet ingripa för att åt framtiden bevara en enastående
rest av den svenska urmarken.
Genom Storåns dalgång återvände vi till Idre, och
därifrån fortsatte jag sedan över Särna till Älvdalen. Gränsen
mellan dessa socknar, den gamla riksgränsen, går fram
genom fortsättningen av samma sjumilaskog, som utbreder
sig mellan Transtrand och Särna. Mil efter mil är det
samma flacka mark, vit av renlav, samma galleri av raka
tallstammar. Skogen tillväxer här i övre Dalarna ytterligt
sakta på de flesta ställen. Ett träd, vars ålder en sydsvensk
skulle uppskatta till 30 år, är i regel nästan dubbelt så
gammalt; för att bli avverkningsmogen behöver skogen
alltså ungefär dubbelt så lång tid som i södra Sverige eller
120—150 år mot 70—90. Det levande kapitalet förräntas
långsamt.
Redan vid en flyktig blick på kartan över Älvdalen
finner man, att landskapet i socknens nordliga delar har
en starkt säregen prägel; här är det slut med de flacka,
enformiga markerna, och ett våldsamt kuperat skogsland
tar vid, där porfyrbergen höja sina hjässor och där
Öster-dalälven och dess tillflöden söka sig fram i djupet av
trånga dalklyftor. Mörka stiga skogshöjderna kring
Österdalälven, porfyren lyser tegelröd i rasbranterna, och älven
skummar i Trängslet. Djupt inne mellan bergen går
Rotälven fram i sin smala skåra, innerst i den vilda skogen,
långt upp emot Härjedalsgränsen gömmer sig vattenfallet i
Trollegrav. Även här i Älvdalens nordliga skogsmarker
har björnen ännu ett stamhåll, troligen det skadligaste i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
