Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 HJALMAR ALVING
löst överträder tidens smakregler, som påbjödo det abstrakta
och allmängiltiga och utdömde det konkreta och tillfälliga,
smådragen, som göra ett stycke natur till just vad det är
och intet annat. Prov på detta Bellmanska stildrag möta
överallt, där han »avmålar» ett stycke stad eller land:
Märk mellan gärdsgårdars krökta led,
hur torpet det sluttar ner.
Till vänster bland granars mossiga hed,
den vägen man rundad ser,
där bonden tung med rullande hjul
illfänas vid sitt rankiga skjul
och i solgången hinner fram
med kycklingar, kalvar och lamm.
Just där, inom torpets böjda gräs,
på granrisat farstugolv,
steg Ulla utur sin gungande schäs —––-,
ty där var Första torpet, dit hon »utav Mollberg var
buden till gäst».
Det vore emellertid ett misstag att föreställa sig, att naturen
upptar särskilt stor plats i Bellmans diktning. Av de 82
epistlarna är det föga mer än ett tiotal, som
överhuvudtaget ha några naturmålande strofer, och där sådana finnas,
äro de endast undantagsvis flera än en eller ett par. Att
naturintrycket i alla fall är så starkt beror på den
utomordentliga konst, med vilken skalden oftast valt de mest suggestiva
ord, ord som vart för sig komma läsaren att se en hel tavla.
Vad ett fantasibefruktande ord kan åstadkomma må
belysas med ett lärorikt litet exempel. Då för ett par år
sedan ämnet Naturskildring i svensk diktning gavs som
uppgift i studentexamen, var det nog mer än en rättande
svensklärare, som förvånades över att Anna Maria Lenngren så
ofta räknades bland den svenska litteraturens
naturbeskri-vande skalder. Bläddrar man igenom hennes dikter, skall
man nämligen finna ytterst få ord, som leda tanken till
natur och lantliv, och särskilt i de dikter, som våra
gymnasister oftast stifta bekantskap med, knappt fler än tre:
präst-gåln, hagen och grinden. Men dessa äro nog. Ordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
