Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En påskfärd till Karesuando. Av Peder Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skolkåtorna bjöd på kaffe. När man sedan strax efteråt på
gästgivargården hos Pappilas fått sig ett par koppar till,
så kände man riktigt, att man åter var i Lappland.
Efter två timmars rast stuvades vi ånyo in i risslan, och
nu var det slut på landsvägsåkningen för den dagen. Över
sjöar och genom skogar slingrar sig vintervägen som en
djup fåra till övre Soppero by vid landsvägen mellan
Vittangi och Karesuando. Till en början mötte vi det ena
lasset efter det andra med torrfuror. Högst uppe på timret
tronade alltid kusken i en väldig hundskinnspäls, och alltid
hälsades man redan här med det finska: »Päivä, päivä».
Mötena hade sina risker, ty snön låg djup och lös på ömse
sidor om den mycket smala vägbanan, men vi sluppo stjälpa,
ty kusken var alltid kvick att stötta släden så fort det såg
alltför kritiskt ut. Timmer- och vedfororna blevo allt
tunnsåddare, och snart följde vi ensamma i den sakta fallande
snön det smala slädspåret fram till Sekkujoki vilstuga,
belägen strax intill Vittangi älv och ungefär mitt emellan
Jukkasjärvi och Ö. Soppero. Där skulle vi göra en ny
rast på två timmar och naturligtvis blev det ny
kaffedrickning. Vintertid är det liv och rörelse vid vilstugan, ty
trafiken på Kiruna är stor; det nybyggda stallet har
sålunda plats för 19 hästar. Men på sommaren är
isoleringen fullständig för den familj, som vägstyrelsen placerat
där för att gå de resande tillhanda. Vid 9-tiden på kvällen
startade vi åter och kommo mitt i natten fram till
gästgivargården i Ö. Soppero, de 34 sista kilometerna utan att
möta en skjuts.
Att åka i finnrissla är ett bekvämt sätt att färdas. Släden,
som är så lång, att man gott kan ligga fullt utsträckt i den,
är i botten fylld med hö, täckt med renhudar. På denna
bädd ligger man raklång i sin vargskinnspäls under filtar
och fallar och med väldiga, vanligtvis röd- och vitrutiga
kuddar under huvudet. När man lämnar en gästgivargård
är det oftast värdinnans sista omsorg att lägga kuddarna
bekvämt till rätta. Kusken sitter framtill på en bräda över
resenärens fötter, och hästen lunkar så jämnt att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
