Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemma av H. K. H. Prins Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin karmosinlysande flox och sina hängande höstsyrener,
blomstersängarna i örtagården, rödkindad rosenhäger och
saftiga vinbärsklasar på grenar, som riktigt digna under
tyngden. Det är fältens skylar och honungsdoftande
klövervallar, ladugårdens bredbogade tjur, vallhundens skall när
han föser djuren från förbjudna betesplatser och kalvarnas
lustiga dans innanför fållans stängsel. Litet längre bort
är det hagarnas jättekast där trollen ännu bo, skogarnas
gula kantareller och vassvikarnas snattrande änder. Solen
kan blänka i vattnet som i ett nyputsat fönsterglas, och
då stå alar och videbuskar på huvudet där nere i djupet,
varifrån näckrosornas stänglar skjutit upp likt raketer, som
exploderat i vita ljusbomber. Lojt vagga de på den lugna
ytan och tyckas omedvetna om att himlens dragande skyar
stigit ned till dem och segla rätt igenom deras öppna kalkar.
Det är röda stugor med vita förstukvistar, där humlen
klänger och balsaminen nickar genom rutan, där
brunnskaret gnisslar på sin eviga färd mot källans mörka hål
och där gårdens tomte tassar om nätterna och ser efter,
att det finns grönfoder i spiltorna och att suggan inte
ligger ihjäl sina kultingar.
Men först och sist är Sörmland de människor, som här
finna sin utkomst. Han, som går bakom plogen och ser
tutorna vändas likt bladen i en långkatekes, han, som låter
lien blänka i det gula råghavet och inte slutar förrän
dagsverket ligger skönt mejat för fötterna, eller han, som svingar
yxan mot kådiga stammar och dikar ut kärrens vattensjuka
gölar. Det är också hon, som plockar potatis eller med
vana fingrar klämmer mjölken ur svällande juver, som
byker och bakar och smuttar på en kaffetår medan hon
lagar ungarnas trasiga byxor, blanknötta och trådslitna mot
småbarnsskolans hårda bänkar. Alla dra de sitt strå till
stacken, alla tillhöra de arbetets adel, för vilka man
vördnadsfullt lyfter på hatten och stiger åt sidan när de komma
med sin börda, alla äro de ett med marken, som fostrat
dem och som ger dem dagligt bröd.
Sörmland — det är Andersson i Bränntorp, Pettersson i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
