Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södermanlands natur av Anton Sörlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp till vulkankäglor, eller bredde ut sig till mäktiga
lavaplatåer och tufflager. Men ett berg hinner inte resa sig,
förrän arbetet på dess nedrivande tar sin början. Solen
brände, vatten strömmade och vindar veno då som nu, och
de himlastormande tinnarna vittrade småningom sönder och
dansade som grus och sand med floderna ned till haven.
Dessa avlagringar förvandlades sedermera genom hetta och
tryck till de bergarter, som nu utgöra den äldsta delen av
Södermanland och tillika de åldrigaste bildningar, man
känner på hela jordklotet. Den vulkaniska verksamheten
åtföljdes av långsamma, men till sina verkningar storartade
rörelser i jordskorpan. Berggrunden pressades upp i
väldiga veck, och vilda fjällkedjor av troligen mycket
imponerande dimensioner reste sig där nu trygga, lugna
bondebygder utbreda sig. Men de gingo i sinom tid samma väg
som vulkanbergen före dem, och allt som nu återstår av
den forna prakten är den jämna bergslätt, vi nyss
betraktade från Bredablick. Nedrivandet av dessa urgamla
bergskedjor torde ha underlättats av vissa klimatiska
omständigheter. Förhållandena tyda nämligen på ett ökenartat
klimat, som i hög grad påskyndade bergens sönderfallande.
Bit för bit sprängdes de väldiga massiven i stycken och
massor av vittringsgrus sopades av vindarna ned i dalar
och sjöbäcken. Resultatet blev en utjämning av de fordom
så stolta landskapsformerna, och väldiga sträckor kommo
att förete slättlandets monotona linjer. Av vulkanlandskapet
hade blivit en klipp- och grusöken, bränd av en
skoningslös sol och piskad av heta sandstormar. Så torde
Södermanland ha sett ut, då urtiden gick till ända.
Nästa skede ger oss en helt annan bild. De ödsliga
grusslätterna sjunka så småningom under havet, och under
oräknade årtusenden låg den sörmländska berggrunden täckt
av den siluriska oceanens vattenmassor. Väldiga lager av
sand- och kalkstenar avsatte sig på dess botten, och ett
egendomligt, exotiskt präglat djur- och växtliv rörde sig i
det sannolikt tropiskt varma vattnet.
Mot skedets slut förändras tavlan ånyo; en omfattande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
