Svenska Turistföreningens årsskrift / 1927. Södermanland / 11 (1886-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södermanlands natur av Anton Sörlin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i trappstegsformiga avsatser, stigande från Mälaren söderut
(se profilen). Södra bergen i Stockholm, stupen längs Alby-
och Tullingesjöarna, branterna mellan Strängnäs och
Eskilstuna, Mariefred och Hjälmaren, Nyköping och Kila m. fl.
äro alla sådana jordbävningssprickor. De gamla flodloppen
avbrytas och hela områdets dräneringsförhållanden undergå
revolutionerande förändringar. — Växtligheten under denna
märkliga tid var icke mindre intressant. Alla tecken tyda


[bildtext, se föregående sida]

på, att våra nejder då värmdes av en tropisk sol och att
skogar av sydliga trädslag smyckade dalbottnar och
bergsidor; i samband härmed torde även djurvärlden ha nått
en rik utveckling.

När detta skede, som geologerna kalla tertiärtiden, nådde
sitt slut, hade landets natur åter undergått en
genomgripande förändring. De berglandskap, floderna preparerat
fram i den upplyftade bergskorpan, voro försvunna och
ersatta av vida högslätter med vittringsgrus, där breda älvar
långsamt ringlade fram. Den småkuperade topografi, som
nu ger Södermanland dess behag, dess omväxling och dess
många små sjöar, fanns ej; Mälaren och Östersjön existerade
ännu icke — alla sänkor i berggrunden voro begravda
under väldiga grusmassor. Av de mäktiga avlagringarna från
silurtiden fanns icke mycket kvar; spillrorna av dem
slumrade i de kringliggande haven, och det blottade urberget
stack här och där upp som flata hällar ur gruset. Klimatet
hade försämrats, de sydliga växtelementen hade dragit sig
undan till varmare regioner, och över de enformiga
slätterna spände sig ett täcke av nordiska växtarter, som tydde
på ett kallt, fuktigt klimat — det var ingen inbjudande
tavla. Så torde Sörmlandsnaturen ha gestaltat sig, när den
trädde in i sitt sista skede, kvartärtiden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>