Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södermanlands natur av Anton Sörlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bilismens gyllene tidsålder. I våra dagar är Kolmården
ganska väl försedd med kommunikationer, men naturen är
i stort sett oförändrad. Geografiskt sett är Kolmården ett
genom forna jordskalv upplyftat och något på sned ställt
flak av jordskorpan, med de högsta partierna i sydväst. I
norr begränsas den av den mellan Nyköping och Kila
löpande, geologiskt sköna förkastningsbrant, som vi kunna
följa på vår karta.
Terrängen karaktäriseras av skrovliga berg och sanka
mossar, ett kärvt och fattigt landskap påminnande om
Smålands kargaste områden. Längst i sydost ligger Tunabergs
lilla isolerade bergslag med sina numera övergivna koppar-
och koboltgruvor. Hanteringen, som ledde sina anor ända
från medeltiden, upphörde någon gång på 1890-talet, och
ödemarkens tystnad vilar nu över de vattenfyllda
gruvhålen och de övervuxna slagghögarna. Ett annat minne
från bergverkets blomstringstid är de talrika ännu
kvarlevande hytte-namnen. Tunaberg är även bekant för sina
manganmineral, som fått praktisk användning vid
tackjärnsframställning.
Vad som emellertid ger Kolmården ett särskilt intresse
från naturforskarsynpunkt är dess kontrasterande
klimatförhållanden. Den kan nämligen uppdelas i två skarpt
skilda klimatiska och följaktligen också växtgeografiska
områden, bergen vid Bråviken och högplatån, den egentliga
Kolmården.
En term, som man ofta möter i den modärna
växtgeografien, är ordet sydberg. Härmed förstår man berg med branta,
mot söder vettande stup, vilka tjänstgöra som en sorts
värmeackumulatorer och därför bereda gynnsamma
existensbetingelser för värmeälskande arter. Solstrålarna träffa dessa
bergväggar största delen av dagen under fördelaktigare
infallsvinklar än den jämna marken erbjuder, och bergen
avgiva sedan värme under natten, varigenom starka nattliga
temperaturfall avvärjas. Man har beräknat, att årets
medeltemperatur på dylika lokaler är ett par grader högre än i
omgivningen, och vad detta betyder inses lätt, då man vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
