Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södermanlands natur av Anton Sörlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men i lä om de skumbestänkta strandklipporna dölja sig
små blomsteridyller, som kunna försätta även andra än
botanister i extas. Här kan man på en liten fläck finna
sammanträngt nästan allt vad mellersta Sverige äger av
växtprakt — ek, ask, lind, lönn, alm, hägg, apel, oxel och
andra trädslag, hassel, hagtorn, olvon, try och slån samt
hela baletten av blomsterväxter, särskilt orkidéer. Jag
behöver bara höra namnen Mörkö och Ledarö för att få en
vision av lummiga lövlundar, hagtornsdjungler svepta i
skyar av blom och knädjupa örtmattor med geranier och
blåklockor, med doft av ramslök och hägg. Och så runt
om havet, som spelar sin sövande melodi på strandstenarna,
medan lukten av tång och saltvatten strömmar in och
blandar sig med blomsterångorna . . .
Men det är bara den inre skärgården, som bjuder på
sådana syner. När jag tänker på de vida fjärdarna där
utanför, där skären ligga knappt synliga från varandra, får
ordet en helt annan klang. Jag kommer ihåg en tidig morgon.
Havet låg som en sköld av stål, himmel och vatten smälte
samman vid horisonten, och sälarna tjöto därute bland
dimmorna som människor i sjönöd. Sällan har naturen
gjort ett så ohyggligt skrämmande intryck på mig som då;
synen var så stor, så oändlig och jag var det minsta av
allt levande — då förstod jag skräcken för Pan och lovade
mig själv att aldrig mer driva med rädslan inför
naturtingen, som jag dittills hållit för hednisk övertro.
En annan syn glider fram i min hjärna — havet i
stridshumör, då vågorna i ändlösa led under vita fanor gå till
storms mot landets förposter, då skären ligga inbäddade i
fräsande fradga, skummet står som en vägg mot de svarta
klipporna och luftens alla musikaliska demoner samla sig
till en blåsorkester, som kommer universum att darra —
då tackar man Gud för var kvadratmeter mark, man
har att stå på, och är glad att man inte blivit född med
sjömansinstinkter.
Men jag minnes också skärgården i snö och is, då
vintern sveper sitt tunga mörker över de vita fjärdarna, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
