Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vildmarksveckor på Gåsen av Sven Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 SVEN THULIN
förlora sig genom rökhålet ovanför mitt huvud, där den
blekblå natthimlen glimtade fram mellan fjällbjörkarnas
grenar. Senare på kvällen sutto de båda flickorna och vi
församlade på var sin sida om kaffeelden i den andra kåtan.
Jag frågade dem vart de ta vägen, när vintern kommer,
och fick det förbluffande svaret: »Då flytta vi till landet.»
Vad — flytta till landet om vintern! Det är väl ändå den
upp- och nedvända världen. Men jag glömmer att
nomadlappen, jämförd med oss sörlänningar, har att tillgå ett
»sommarnöje» av högre dignitet — fjället! Med »landet»
menade flickorna skogslandet.
Ett par dagar senare kommo vi själva till Ljungsjöarna,
medan renskillningen ännu pågick. Detta var fjärde
ren-skillningen för sommaren på denna plats, och den räckte
i fyra dagar. Det var nu sista dagen, och den allra största
renhjorden på inemot 2 000 renar befann sig inom
rengärdet. Den som varit med och beskådat en dylik
ren-skillning vet vilket utomordentligt intressant och spännande
skådespel det är. Men från detta tillfälle kommer jag att
minnas epilogen mer än något annat.
Det var i solnedgången efter slutad renskillning.
»Portarna» till rengärdet slås upp på vid gavel. En rentjur med
ståtlig hornkrona kastar huvudet bakåt och stegar
gravitetiskt ut i friheten. Han följes av två andra — fyra — tio
— tjugo — femtio — hundra — femhundra — tusen–––––-
Ett myller, en hel skog av hornkronor glider förbi min blick.
Det är en grandios syn. Men det är en sensation inte bara
för ögat utan lika mycket för örat. Skällorna pingla,
renarna bola, marken skälver under trampet av åtta tusen
renfötter. Det hela blir till en dovt brusande orkester, en
vildmarkens egen symfoni. Min syn och hörsel stå på
helspänn för att ingenting förlora. Ur det dova bruset når
mig hela tiden från de närmast förbipasserande renarna en
svag, men tydligt förnimbar ton. Det är den egendomliga
knäppningen i klövarna, som påminner om knastrandet i
en nytänd barrvedsbrasa.
Den sista renen passerar förbi mig. När jag lyfter blicken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
