Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kebnekaise och de Heliga bergen av Björn Collinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 BJÖRN COLLINDER
på senare tid och blivit rätt allmänt omfattad. Den
vanliga turistvägen upp till Sydtoppen går som bekant genom
en dal, som på tre håll avgränsas av tvära stup eller branta
sluttningar: i öster och nordost stupar Kebnetjåkko med
Björlings glaciär, i norr vidtar Kebnekaises sydöstra vägg,
och den enda något så när lättframkomliga uppfartsvägen
åt väster är ganska brant även den. Denna dalkjusa har
blivit döpt till Kitteldalen, och mången tar för givet, att det
är dess säregna form, som har givit hela massivet dess
namn. Denna namntydning är inte så oäven, låt vara att
»Kitteldalen» i den nogräknade nomadens ögon ej har
någon påfallande likhet med en kittel. Men det finns ett
tungt vägande jäv mot denna tydning: namnet Kebnekaise
tillkommer rätteligen ej det fjällmassiv, som ligger
ovanför Kitteldalen; det egentliga Kebnekaise ligger ett stycke
därifrån.
Hur de olika delarna av Kebnekaisemassivet ha fått sina
nuvarande namn är inte så lätt att i detalj utreda; men
säkert är att den hävdvunna namngivningen delvis är helt
ung och har skett på rätt lösa boliner.
När man läser Rabots mästerliga skildring av den första
bestigningen, undgår man svårligen att få ett starkt intryck
av att Kebnekaises besegrare arbetat sig fram över kusliga
ödevidder, aldrig förr trampade av människofot. För
nomaderna, som sedan urminnes tid ha vallat sina hjordar vid
Kalixälvens källor under högsommaren, te sig dessa trakter
ej fullt så avskräckande. För dem är det en alldaglig sak
att renarna under heta sommardagar fly undan insekternas
angrepp upp till den eviga snöns svalka, och ofta blir
lappen tvungen att fresta sin lycka som alpinist för att få ned
sina renar från fjällkrönet. På så sätt har mången vådlig
fjälltopp blivit bestigen under stillsam yrkesutövning, utan
att den förste bestigarens namn blivit hugfäst i tideböckerna.
Om en del fjälltinnar i Lappland ha förblivit obestigna
ända fram till alpinismens tidsålder, så har också detta sin
enkla prosaiska förklaring: lapparna ha inte behövt hämta
ned några renar därifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
