Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från gränsen mot Finland av Erik Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 ERIK BERGSTRÖM
myrar och asar, bevuxna med låg, gles skog. Det är
vattendelaren mellan kustån Keräsjoki och den mäktiga
Torneälven, som man snart når, och vars bördiga, öppna dalgång
ter sig så mycket mera storvulen mot denna bakgrund.
Namnet på den plats, där banan når älven och därmed
riksgränsen, var för icke så länge sedan i allas mun. Det
är Karungi, järnvägens slutpunkt då kriget bröt ut, där
tusentals flyktingar trängdes under sin feberaktiga färd mot
hemlanden. Av den underliga krigsstad, som uppstod i
samband med främlingsinvasionen, är nu intet kvar.1 Då
banan år 1915 blev färdigbyggd till Haparanda, drogo
främlingarna dit, och Karungi sjönk tillbaka i sin förra
obe-märkthet. Karungi är kyrkby i Karl Gustavs församling,
vilken blev eget pastorat redan 1782 och uppkallades efter
Gustav III:s andre son. Församlingen omfattade då trakten
på bägge sidor om Torne älv, tills Fredrikshamnsfreden klöv
denna såväl som de flesta andra Tornedalssocknar i två
delar, vilka gingo skilda öden till mötes. Den första kyrkan
i den ursprungliga församlingen låg emellertid på andra
sidan älven, mitt emot det svenska Karungi, och är nu
medelpunkten i den finska socknen Karunki, såsom namnet stavas
på riks finskt manér. Den svenska kyrkan tillkom först 1819.
Från Karungi sänder järnvägen en bigren mot norr till
Övertorneå, medan huvudlinjen går söderut längs Torne älv
till Haparanda. Banan löper fram förbi stora, välodlade och
välbyggda byar, kända för sitt högtstående jordbruk. Är
man intresserad av fiske, lystrar man till namnen Kukkola
och V oj akkala. Det förra är förbundet med den berömda
Kukkola-siken, som fångas med långskaftade håvar i forsen
med samma namn och som, nyss upptagen och stekt på
spett över öppen eld i den lilla »koskikota» (forskåtan) vid
fångstplatsen, av nordliga kännare anses överträffa varje
annan fiskrätt. Det senare är bekant för sitt givande laxfiske,
som bedrives med hjälp av en så kallad »karsinapata», ett
stängsel av störar och nät, som sträcker sig långt ut i älven.
1 Se Ernst Kleins uppsats: »Vid Sveriges port mot öster» i årsskriften
1916, sid. 190.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
