Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återkomsten till Värmland av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblick utropade hon: »Ser du flaggorna? Kan du se, att
det flaggar?»
Jo, det flaggade verkligen på halv stång från prästgården,
hos skollärarns, hos postmästarn och handelsmannen och på
ännu ett par ställen.
Vi blevo upprörda, fingo tårar i ögonen. »Det här tycker
faster Lovisa om», tänkte vi.
Ett par minuter därefter voro vi framme hos de vänner,
som skulle härbärgera oss. Och vem var det väl, om inte
vår gamla jungfru Barn-Maja, som stod på trappan och neg
och hälsade oss välkomna?......
Det förhöll sig nog så, som vi hade väntat, att vi voro
någon timme försenade, men inte hade kyrkfolket gått sin
väg fördenskull. Så snart som vi nådde uppför kyrkbacken,
sågo vi, att platsen framför kyrkan var svart av människor.
Ja, nog blev gamla fröken Lovisa väl mottagen, då hon
vände åter till hemmet. Kistan bars in i kyrkan och sattes
ned i koret. Två prestaver gingo i spetsen, och så mycket
folk följde med i processionen, att alla bänkar blevo fullsatta.
Alla, som hade sett och känt henne, voro där för att hälsa
henne välkommen åter och flera andra dessutom. Det var
ingen blomstertid, men jag såg ändå många små buketter med
fuchsior, kallor och pelargonior. Det var de kära
fönsterväxterna, som hade fått släppa till både blommor och blad.
Kyrkoherden steg upp i predikstolen och höll en lång
dödsbetraktelse. Till sist fällde han några ord om henne, som
hade kommit tillbaka, och om den släkt, som hon tillhörde.
Vi systrar nickade åt varandra och smålogo. »Gamla faster
Lovisa är nog nöjd och belåten med allt det här», tänkte vi
återigen.
Hela tiden voro vi i samma besynnerliga sinnesstämning.
Ena ögonblicket gräto vi över att vår gamla vän från
barndomen var skild från oss för alltid, i det nästa smålogo vi
vid anblicken av någon gammal bekant. Samtidigt som vi
lyssnade till predikanten, tänkte vi på att kyrkan hade blivit
ommålad, att orgeln var lika brusande och bölande som förr,
och att den sköttes av samma organist som för tjugo år sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
