Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återkomsten till Värmland av Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag vill minnas, att vi, så snart vi befunno oss på
Mårbackas mark, helt och hållet förlorade känslan av att detta
numera tillhörde främmande människor. Vi kände, att vi voro
de rätta ägarna. Våra förfäder hade bott här, byggt här, brutit
mark här. Gården var vår arvedel, som inte kunde berövas
oss. Vi kände det som den känner, som har varit borta
på en lång resa. Vi blickade omkring oss undrande och
spörjande för att se om hemmet hade farit illa under vår
bortovaro.
I grund och botten skulle jag tro, att det var ganska
lyckligt, att vi återsågo Mårbacka en sådan där ruskig vårdag.
Hade vi kommit dit en skön sommardag, skulle vi ha sörjt
över att faster Lovisas blommor inte mer strålade från
rabatterna. Vi skulle ha sörjt över mycket mer än detta, men
så där på våren kan man inte ha några pretentioner.
Åkrarna måste ju ligga nakna, det hör våren till. Man fäster
sig inte vid om grusgångar äro igenväxta, om gräsmattor äro
tuviga, om buskager äro utdöda. Allt skulle ju i alla fall
vara grått och förtorkat.
Vi bli litet förvånade över att boningshuset ser så litet ut,
och att rummen äro så låga. Vi förtörnas över ett och annat,
som borde ha varit skött på bättre sätt. Vi kunna inte komma
ifrån den känslan, att allt detta är vårt och att vi ha rätt att
säga till om hur här skall ordnas och förfaras. I ett av
rummen sitta ännu tapeter, som vi två inköpte för egna
sparpenningar och satte upp med egna händer. Ett sådant ställe
måtte väl vara vårt.
Vi blevo inte så särdeles gripna av förändringar och
förfall. Inte heller försattes vi tillbaka till vår ungdoms glada
tid. Vår starkaste känsla var den, att egendomen var vår
tillhörighet och att det var ett brott mot all god ordning, att
den befann sig i främmande personers ägo.
Innan jag reste från Mårbacka, blev det än en gång
utbjudet till mig av en egendomsagent, men jag sade återigen
nej. Jag kunde inte.
Men på vägen, då vi reste därifrån, talade jag med min
syster om en plan, som hade börjat mogna i min hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
