Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskoga bergslag. Ett okänt hörn av Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett blomstrande municipalsamhälle. Och som sig bör står
kyrkan bokstavligen mitt i byn — kyrkan, det första och
det sista, det heliga rummet, där den lille bars till dopet,
och utanför vars väggar graven bidar.
Även här är jag benägen att förfalla till superlativer. Det
är icke min mening att komma med en beskrivning. En
kompetent sådan är redan gjord av kyrkoherden Th.
Ekelund i den förträffliga hembygdsboken »I Karlskoga
bergslag», som utkom 1926. Och vilken turist besöker en ort
utan att bese dess kyrka? Men jag vet ingen svensk kyrka,
och ingen annan heller för resten, som verkar så jordvuxen
och direkt hopsmulten med miljön. Sedd framifrån
erinrar hon med sin röda, fjälliga spånbeklädnad och sitt
nålvassa, kopparklädda torn om en slokande jättegran från de
stora svenska skogarna. Jag vet inte hur denna kyrktyp, som
återfinnes litet varstans i bergslagen, har uppkommit. Men på
mig verkar denna stil som ursprunglig svensk och som ett
lyckat försök att skapa en nordisk gotik med granen som
motiv. Sedan må konstdoktorerna ha vilken mening som helst.
Sedd uppifrån »stadsberget» Rävåsen ger hon med sin
undersätsighet ett tycke av en fågel, som byggt sitt rede
på Möckelns strand och till skydd mot en kretsande
rovfågel breder ut sina vingar och församlar sina små
omkring sig. Och de små och värnlösa äro först och främst
bergsmännen, som under sina vårdar bida uppståndelsen.
Men de representeras också av det levande Karlskoga, vars
tusen små hus, sedda från åsen, verkligen ge en bild av
dunungar, som allt vad benen förmå skynda in mot redet och den
ruvande modern. Sålunda bilda åsen, kyrkan och sjön den
skönaste treklang och torde ha få motstycken i vårt land.
Eljest blir man inte vidare glad, när man från Rävåsens
platå, där den nya folkskolan har det skönaste läge, blickar
ned på sin fosterbygd. Det är den modärna bebyggelsen,
som kritiken gäller. Den gamla kyrkbyn med sina icke
värst vackra trävillor och stenhus må så vara. Här har
dock stillösheten en viss enhetlighet, och tiden har brett sin
patina över skröpligheterna. Men de nya stadsdelar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
