Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finnarna i Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 ERNST LAMPÉN
egenskap av skogsmänniskor voro de träffsäkra skyttar och
nedsköto sina fiender lika lätt och lustigt som järpar,
såsom de uttryckte sig. Så att tinnarna och svenskarna kunde
vara kvitt. Finnarnas allra bästa skydd låg dock i
svenskarnas tro, att tinnarna voro fruktansvärda trollkarlar.
Därigenom undgingo de många förföljelser och förolämpningar.
Följande sägen må tjäna till bevis härför:
Ett bröllop firades med stor ståt i finnskogarna. Men
finngumman i granngården var icke inbjuden. Detta förtröt
henne och hon beslöt hämnas. Hon infann sig objuden till
festen och förtrollade alla bröllopsgästerna till vargar. Hela
skaran sökte sig genast ut ur stugan och började löpa mot
skogen enligt vargars vana. De passerade i skarpt trav en
bondgård i närheten. Hustrun beskådade häpen ulvarnas
lunk, men så märkte hon, att en ung varginna inte mäktade
hoppa över gärdet. Hon sprang till och ropade:
»Va i Jessu namn går åt dig, som icke kommer över gärdet?»
I detsamma blev
varginnan människa
igen. Jesu namn hade
löst förtrollningen. Och
si, det var självaste
bruden med krona och
slöja. Hon hjälptes
över gärdet, och nu
började drevet efter de
flyende ulvarna under
högljutt åkallande av
Guds ord. Den ena
efter den andra
åter-f i ek människohamn.
Men den fetaste och
största vargen, som
sprang i täten, var
oåtkomlig för Guds ord.
Han hade en stor vit
duk under hakan. Slut-
^^PP
it G. Rådberg foto.
Det finska språket dör ut i Värmland, men den finska
rastypen lever kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
