Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Näset och Gillbergadalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
C. G. Rosenberg foto.
Från Lurö ser man långt i söder Kinnekulles
karaktäristiska profil blånande i fjärrdiset.
vilka såsom
jordbrukare voro
föredömen för sin bygd.
Även om de icke
voro värmlänningar
till den grad, att de,
såsom patron Julius
i Gösta Berlings saga
påstår om sig och
sina landsmän,
endast begärde
skönhet av livet,
skattades dock det
sköna både som fägring
och konst mycket
högt ibland dem.
Konsten representerades
närmast av
musiken. Ett
talande bevis på deras
musikintresse är, att
1816 bland dem
bildades — så vitt man
vet utan uppslag från annat håll i landet — en musikförening,
kallad Harmoniska sällskapet. Sällskapet hade
ordenskaraktär, och ordenstecknet bestod av en liten silverfiol
med devisen »Harmoni». Oscar I var som kronprins
sällskapets beskyddare, och på hans namnsdag den 4 okt.
brukade sällskapet anordna en musikalisk fest. Den 18 juli hade
det i regel sin årssammankomst i Karlstad. Det var på sin
tid vida känt och räknade ledamöter »bland de högste,
ädlaste och förmögnaste i riket, bland de störste virtuoser och
bland de mest musikälskande och befordrande». Denna
musikförening ombildades 1827 till Värmländska soarésällskapet,
som fortfarande äger bestånd.
Efter mitten av 1800-talet funno sig de gamla släkterna
av jordbruksekonomiska och andra skäl föranlåtna att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
