Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En resa utan mål av Arne Tallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN RESA UTAN MÅL 169
vanter om resplanerna. Men vart skulle jag då egentligen
ta vägen? Jag måste ju uppge en bestämd punkt, där
meddelanden kunde nå mig, om något skulle inträffa.
Skulle jag fara åt öster eller väster? Det blev den första
frågan. Ja, jag skulle bra gärna vilja se litet av Norge. Som
jag inte hade pass, kunde jag visserligen inte komma in där,
men vad gjorde det? Jag fick väl ställa mig vid gränsen och
sträcka på halsen som en riktig giraff för att göra det bästa
möjliga av situationen. Och jag kunde inte låta bli att le
vid blotta tanken. I vilket fall som helst borde jag ju på
något sätt komma förbi Dalsland och där hade jag bekanta,
så jag telegraferade:
»Cyklar Dalsland c:a 14 dagar. Hj. hälsn.»
Jag gnuggade belåtet händerna och undrade, vad familjen
egentligen skulle säga om saken, men vis av erfarenheten
ansåg jag det klokast att ställa den inför ett fullbordat faktum.
När jag nästa morgon gjorde mig i ordning till start, var
jag inte i den allra bästa form. Sent hade det blivit kvällen
förut och sömnen hade just inte varit alldeles förstklassig.
Och när jag äntligen vid 1 l-tiden var klar att ge mig iväg,
fick jag olycksprofetior och medlidsamma blickar en masse
från dem av mina kamrater, som orkat upp.
I rättvisans namn måste jag erkänna, att jag nu på
morgonen inte hade samma jätteentusiasm för planen som
kvällen förut, och vad min utrustning beträffar påminde den
tyvärr i betänklig grad om vännen Lindberghs klassiska fyra
skinksmörgåsar. Gammal var cykeln med ordentligt slitna
ringar, cykelpumpen fungerade endast litet si och så, alla
mina reparationsgrej or hade jag lånat bort till en kamrat, och
mitt bagage var nästan det sorgligaste i hela historien. Det
enda jag hade att ta till i den vägen var en jättestor
resväska, som endast tack vare ett otal sinnrikt arrangerade
snören och remmar kunde förmås att behålla sin plats över
bakhjulet, där den emellertid gav cykeln en synnerligen
variabel tyngdpunkt.
Jag ansåg emellertid att eftersom jag gett mig in på saken,
måste den till varje pris slutföras, och när jag med en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
