Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kryssningar i östgötaskären av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 ERNST KLEIN
var en oförglömlig upplevelse, när den stora, av tolv man
rodda båten ljudlöst och under skydd av en hög strand
roddes mot det flata skäret, där sången från minst 800 stora
gråsälar ljöd nästan bedövande i den stilla kvällsluften.
Här och var utanför de andra kobbarna simmade sälar.
Några stodo rätt upp och ned i vattnet och sovo. Hela havet
låg spegelblankt, nästan utan dyning. Och utan ett knyst eller
knäpp sköt ekan, skickligt styrd av en van hand, långsides
in mot en brant häll. Klädda i storstövlar ined järnbroddar
och beväpnade med manslånga ekpåkar, nederst försedda
med en järnskodd klump, kröpo karlarna vant och
skickligt ur båten, den ena efter den andra, och lade sig i linje
på klippan. Inte ett liv syntes till, men man tyckte sig nästan
höra »stråket», den tätt packade massan av väldiga kroppar,
andas på andra sidan berget. När alle man voro klara kom
ordern: »Gå på» från byordningsmannen. Och på gick det,
så att gnistorna yrde om broddarna, uppför berget och ned
på andra sidan, där det myllrade som en myrstack av
skumpande, slingrande, galopperande, grågula kroppar.
Ormaktiga huvuden kastades upp, blanka, runda ryggar tumlade
om varandra. På några sekunder vältrade hela massan i
sjön, vilken stod som en bränning kring de svarta, hoppande
huvudena med deras stora, blanka, rädselstinna ögon.
Där möttes två karlar och en väldig sälbjässe. Klubborna
veno med snabba knyckar ned över den runda skallen, och
där låg han. Men det var den enda, som strök med denna
gång, ty »stråket» var för litet. Sälarna lägga sig så nära
vattenbrynet som möjligt; först när de äro så många, att de
fylla hela bådan, äro en del tvungna att krypa upp så långt,
att de inte på ett ögonblick nå sjön. Det är då som de
kunna bli avskurna från stranden, jagas ner i några av de
grunda gölar och vikar, som finnas på bådorna, och bli
klubbornas rov. Men en full båda blir det inte annat än
efter en lång storm, när sälen är uttröttad, och riktigt bra
går det inte att komma på de skygga djuren annat än i
skymningen. Vår- och höstnätterna äro därför den bästa
jakttiden. Men det fordras mod och skicklighet för att i mörk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
