Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krabbor av Thorsten Orre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfredsställelse över sitt anlete lyfte han krabban till sitt öra, ruskade
på henne och lyddes. Och krabban såg hans öra och fann
det lämpligt att ta i. Hon klämde till. Och ynglingen hov
upp ett hest tjut och dansade en smärtfylld krigsdans med
sitt tunga smycke dinglande i örat; folket jublade och över
gummans anlete spred sig den ogrumlade skadeglädjens ljuva
skimmer. Hon njöt en lagom lång stund, så förbarmade hon
sig och bröt klon av krabban, och med stumpen kvarsittande
smet ynglingen dädan, andligen slokörad fast knappast
lekamligen, men förvisso betydligt visare och mera verkligt
sakkunnig än tillförene.
Så kan det gå den fåvitske. Jag visste det, och utan
självförhävelse beslöt jag att begå mitt första verkliga krabbfiske.
Jag gav mig alltså iväg en eftermiddag från Göteborg ut
till Hönö. Tidigt nästa morgon skulle fiskarna hämta
mig i Klova hamn.
Havet hade varit oroligt de sista dagarna, men nu hade
vinden dött. Det var en gudomlig, solmättad dag och det
blev en lika gudomlig kväll. Jag satt om aftonen på terrassen
utanför havsbadet. Alla sommmargästerna hade för länge
sedan rest. Det låg en verkligt stilla höstfrid över ön,
skymningen föll, dämpade och släckte havets och himlens
mångskiftande, varma färger. Blanka och tysta svepte långa, mjuka
dyningar in mot stranden och revos av stenarna till sakta
rasslande strimmor av skum. Vinga fyrs regelbundna blänk
flammade i vattnet och långt därute glimmade Laesö Trindels
ljus. Klockbojen vid Vinga sjöng sin klagande sirénsång i
dyningarnas vaggning, och bland strandens klippor stämde
grodorna upp sin kväkande aftonsång.
Det var en gudomlig afton. Det borde bli en härlig
morgondag.
Gardinen smäller och fläktar in i rummet, det öppna fönstret
rister sina hakar. Ett klagande tjut far genom skorstenen,
flaggstångens lina klatschar hårt och därute fräsa
bränningarna vasst mot de kala klipporna.
Jag tänder en sticka och ser på klockan. Hon är ett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
