Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrbottens natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL GAVELIN
Den på samma gång enklaste och äldsta terrängtypen
representeras av kustslätten kring nordligaste Bottniska viken,
vilken, såsom vi sett, är den förkambriska tidens landyta.
Mot Pite- och Luledalarna är denna månghundramiljonåriga
slätt även vid kusten något djupare fårad genom senare tiders
avnötning.
Från kustslätten höjer sig landet småningom mot fjällen
i väster. Uppenbarligen har så varit fallet ända sedan
fjällkedjan först blivit färdigbildad. En tendens att nedbringa
skogslandet och fjällen till kustslättens nivå har alltid gjort
sig gällande. Men den har motverkats av höjningar, som
ägt rum dels småningom och i jämnbredd med avnötningen,
dels i större etapper; bland de sistnämnda har särskilt den
tertiära upplyftningen varit av stor betydelse.
Vittring, floderosion och glaciäris hava efter den
förkambriska landytans tid hjälpts åt att utskulptera det inre
Norrbottens drag. I mycket har bergartsmaterialets
beskaffenhet påverkat resultatet. Kompakta, hårda eller sega
bergarter hava motstått utmejslingen bättre än lösa eller starkt
sönderklyftade. De förra bilda därför gärna de högre
bergen, de senare lågland eller sänkor.
Slående är berggrundens betydelse för landskapsformerna,
då man överskrider gränsen mellan urbergsområdet i öster
och fjällbildningarna. På färden genom urbergslandet mot
fjällen finner man visserligen i regel, att bergen bliva mera
markerade och högre, ju längre uppåt man kommer. Men
de bibehålla dock hela tiden mjukt rundade former. Plötsligt
ändrar sig emellertid bilden. Över det böljande urbergslandet
i öster reser sig lodrätt en mörk tvärbrant, som uppåt
begränsas av en platå med nästan rak eller svagt böljande
horisontlinje. Från en god utsiktspunkt kan man följa denna
karakteristiska brant miltals eller så långt ögat når. Man
inser lätt, att alla de spridda brantbergen skulle hava
sammanhängt med varandra till en enda platå, om denna ej varit
sönderstyckad genom de yngre floddalarna. Platåbranten
betecknar, som vi redan funnit, fjällbergarternas gräns mot
urberget i öster.
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
