Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nomader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOMAD ER
allt, och renarna fingo det härligaste bete. Då kalvningen
var som livligast kring Ersmäss, hade det varit
uppehållsväder och solsken i fjorton dagars tid. Det kunde inte ha
varit bättre för småkalvarna, och än hade de inte hittat en
enda som dött.
— Nej, nu måste vi rusta oss i väg! Inka for upp ur
sina tankar. Nog var det trevligt att prata, men saken var
den, att ungdomarna egentligen hade tänkt sig att fara och
hälsa på i Sjnierra-bygget under Njunjesvare, som var deras
närmaste granngård. De hade kusiner där, som voro bofasta
och skötte gården, och de hade lovat att komma dit över
söndagen.
Snart voro de på väg, och det ville nog till också, ty det
var drygt halvannan mil över fjället till Sjnierra.
— Ni kan gärna titta till vajorna vid Tjakkeli och se, hur
kalvarna ha det, ropade Petter till dem, då de vadade över
Kissjabäcken. Jag såg en fjällräv, då jag var däråt i går,
och en örn seglade över branten. Det är inte omöjligt, att
de kan ha fått sig någon kalv.
Då de tre ungdomarna gått en timmes tid, voro de inne
i kalvlandet under Tjakkeli. Det var en lång, brant
grässluttning rakt mot söder med höga björkar och öppna gläntor
här och där. Solen gassade varmare här än någon
annanstans, och alltid var det här, som gräset började växa först
om våren. Bladen av syrgräset hade redan stuckit upp sina
pilspetsar genom fjolårslövet, angelikans runda huvuden
syntes överallt vid kallkälldragen och sian växte ymnigt. Det
var ett präktigt betesland. De gingo myckel försiktigt för att
inte skrämma renarna. Amul gick före, och plötsligt
tecknade han åt dem att stanna.
— Där har du din vita vaja, och en vit kalv liar hon fått
i är också, ropade han sakta åt Inka.
På en öppen slätt i skogen sågo de alldeles fullt med renar.
Vajorna stodo upp, men kalvarna lågo utsträckta ocli sovo i
solskenet som hundvalpar. Mitt ibland dem låg Tnkas vitkalv.
Den var ovanligt stor och fin, och hornen hade redan börjat
växa litet. Del var säkert tjugo kalvar bara på den platsen.
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
