Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nomader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strax förut, och dessutom var det en massa folk där från alla
kanter.
Nu blänkte Virihaure fram under dem, och de sågo
röken från sitan. Men utom från kåtorna rykte det överallt i
backarna. Det var de främmande lapparna, som tänt upp
lägereldar i väntan på hjorden. Hjorden svängde hit och
dit efter bergsluttningen, ty renarna ville inte gärna ned så
lågt i värmen. Det gick sakta framåt, men vid middagstiden
voro de lyckligt på skiljningsudden.
— Ni har skött er fint flickor, sade Amul.
Renarna skulle få vila sig en stund, innan skiljningen började,
och så skulle man ju själv ha litet mat i kåtan. Flickorna
kunde inte låta bli att ta en tur förbi eldarna för att
se, vilka som kommit.
— Där ha vi Karesuandolapparna, pekade Inka inåt ett
videsnår. De hade spänt upp sina vita sovtält i buskarna
nära elden.
Ingen av flickorna kände dem, så de gingo förbi utan att hälsa.
— Och där är det bestämt några Gällivarelappar, sade
Kristina. Ser du den blå mössan med den röda randen nedtill?
De gingo närmare och sågo att det var Anut Skorpa och
hans hustru. Han var litet predikant, så troligen skulle det
bli någon bön framåt kvällssidan.
På andra sidan en rännil var det ett nytt sällskap. Flickorna
hoppade över dit och fortsatte sin rond. Det var Arjeplogslappar,
och sannerligen, var det inte en skogslapp med
ända nedifrån Arvidsjaursgränsen! Han var klädd som en
svensk i långrock. Jaja, Inka visste, att det fanns åtskilliga
renar sydifrån i hjorden, så det var nog behövligt, att de
kommo och hämtade dem.
Inne i kåtan satt Anders, och det var dit Inka i grund och
botten ville, trots alla krokar. Men det var ett särskilt skäl
till att hon dröjde: hon var uppriktigt sagt rädd för Anders
pappa, ty han brukade vara bra nog sträv emot henne. Nu
steg hon i alla fall in och hälsade. Var det bara hon som
tyckte det, eller var inte gubben Panna vänligare mot henne
i dag än förut? Inka satte sig ned helt lätt om hjärtat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
