Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nomader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BERGSTRÖM
Där kommo ordningsmannen och Kristina och Nila. Inka
gjorde sällskap med dem till sitan. Hon skulle just vika av
åt sin kåta, men ordningsmannen nickade åt henne att vänta.
— Det var allt rätt, som Nila tyckte, sade han. Lapparna
är inte fler, än att de behöva leva i frid. Vi skola göra slut
på det här bråket med Karesuandolapparna.
Då tyckte Inka, att det liksom ljusnade över fjällen kring
Virihaure.
IV.
Renarna travade ljudlöst efter varandra i ackjespåret. Det
var mitt i vintern, och inte en vindfläkt rörde granar och
tallar. Det var fruktansvärt kallt, och då och då ljöd det
som ett skott från stammarna inne i skogen. Annars var
det tyst och högtidligt som i kyrkan.
De voro sex pulkor och fyra lassackjor på väg till
marknaden i Jokkmokk; för en halvtimme sedan hade de lämnat
sitan. De hade tre mils resa framför sig. Inka satt och tänkte
på allt som hade hänt sista tiden.
Sommaren hade slutat lyckligt, trots den stora
värmeperioden. Visst hade renarna magrat, och nog hade det dött några
småkalvar under värsta hettan, men några dagar efter
skilj-ningen hade det blivit svalare i luften, så att hjorden slapp
ned från isfjällen och fick beta upp sig i gräsdalarna. I
mitten av augusti hade de vänt österut. Ungefär en vecka
hade de legat på kalfjället vid Järta, men redan sist i augusti
voro de tillbaka vid Suobbatjaure igen.
Så var det hösten. Den började direkt oroväckande med
att det snöade på ofrusen mark, och litet flenaktigt ville det
också vara på fjället. Renarna foro nedåt skogen, och det var
inte utan, att en och annan höhässja blev uppäten för
bönderna. Men sedan töade snön bort, och innan vintersnöfallet
kom, hade både myrar och sjöar frusit, så att man kunde gå
på dem överallt. Det blev en finfin höst.
— Men vargen! Inka ropade till för sig själv. Ja, nog hade
han varit framme och försökt, men det hade inte blivit någon
lång regering för honom den här gången. Det låg två vargskinn
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
