Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Andersson. Några minnesord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HILDING KJELLMAN
originellt utformade turistiska och populärvetenskapliga
uppsatser. Redan hans första bidrag, »Bland högfjällens
växtvärld» 1893, angav tonen. Här talar naturforskaren, men han
talar naturvännens språk, och han kan just därför ge oss en
så levande bild av naturens eget liv däruppe på de väldiga
vidderna. Likt milstolpar på vår väg följer sedan en rad
uppsatser av samma kynne men över skiftande ämnen; jag
nämner: »Stora Kopparbergs gruva» 1897, »Bergslagen» 1918,
»Stockholmsnaturens historia» 1922, och »Trollhättan, Svea
rikes största arbetare» 1924. Måhända betecknar den stort
anlagda översikt över Stockholmsnaturens utveckling genom
tiderna, där författaren säger sig vilja »med vetenskapen
som bärande vingar flyga ut i fantasiens land»,
höjdpunkten av vad Gunnar Andersson skrivit för årsskriften. Den
famnar väldiga, ofattbara tidsåldrar och är ändock ett
mönster av åskådlig skildring. Vi minnas den bäst som
föredrag vid årsmötet 1922, där den gjorde ett mäktigt intryck.
Vem glömmer väl t. ex. den underbara forntidssynen av
elefanterna, vilka, då de för någon miljon år sedan vid sitt
sedvanliga morgonbesök på Vårtans palmbevuxna strand
sänkte sina snablar i vattnet, för första gången förnummo
ett klirrande ljud av is, som slogs sönder — istidens
förebud. Den bilden kunde ingen annan än Gunnar
Andersson ha frammanat. Överhuvud tillhöra dessa i sann
mening populärvetenskapliga alster av hans penna vår årsskrifts
bästa skatter, och visst är, att Gunnar Andersson i dem
skall leva i alla tider som en oförliknelig lärare och
vägledare.
Ingen som samarbetat med Gunnar Andersson har väl
kunnat undgå att imponeras av den sällsynt fina
tankemekanismen, varom en av hans biografer i dagspressen så
träffande talade. Det var alltid givande att med honom dryfta
en fråga; hans resonemang hade bredd och skärpa, och
snabbt och säkert genomträngde han det föreliggande
spörsmålet. Han lät svårligen dupera sig, och upptäckte han
bristande rätlinighet eller blottor i argumentationen, dömde
han snabbt och hårt. Man förstår vad detta måste ha be-
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
