Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÅ SÅG MAN SVERIGE UNDER 1 5 0 0- O CII 1 0 0 0-TALEN
»Genom Norges fjordar och Sveriges skogar»,
»Midnattssolens land», »I goternas och vandalernas land» — det är
ännu på 1800-talet typiska titlar på de utländska
reseskildringar, som behandla Sverige. Då var genast den om Sverige
ofta tämligen okunniga läsekretsen orienterad och kunde
anknyta till gammalt vetande. Ty Sverige tycks för det
europeiska medvetandet tiderna igenom framför allt ha stått som
skogslandet och stamorten för folkvandringarnas hjältar —
det för sydlänningarna underliga Ultima Thule, som de
klassiska författarna berättade 0111, där man hade ständig dag
under sommaren och ständig natt under vintern.
Och alltid är det ungefär samma drag, som häcklas och
berömmas hos Sverige och svenskarna i de gamla skildringarna,
när någon verkligen trotsat resans mödor till en sådan utkant
av jorden, som Sverige då var. Komma de resande österifrån
med färska erfarenheter av ryska förhållanden, då tycka de
sig ha kommit till ett västeuropeiskt paradis av rättssäkerhet,
omutbarhet, ordning och hushållsrenlighet. Men då det gäller
dryckenskap tyckas vi nog alltid ha varit litet östeuropeiska.
Komma de resande direkt från Västeuropa till oss, då falla
dagrar och skuggor något annorlunda. Man prisar den
svenska gästfriheten och sederenheten, som utlänningarna dock
gärna vilja skriva på det kalla klimatets konto. Man
förvånar sig över att i Sverige aldrig möta några tiggare, ja,
inte ens nakna och trasiga människor. »Varför skall Sverige
vara barmhärtigare och lyckligare lottat än vårt Frankrike?»
suckar fransmannen Ogier vid sitt besök 1634.
Den ceremoniösa svenska artigheten verkar besvärande och
behandlas med överlägsenhet. Slösaktigheten, den bristande
köpmansdugligheten, lättrogenheten blandad med plötsligt
uppdykande bondsk misstänksamhet och den över alla
måttliga gränser pösande nationalstoltheten väcka löje. Upprörda
känna sig utlänningarna över den barbariska vidskepelsen
och den sinnenas hårdhet, som kom folkhoparna att skratta av
förtjusning, när bovarna sökte sprattla undan snaran. Och
slutligen påpekas alltid den svenska avunden mot de egna
landsmännen — vår urgamla skötesynd.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
