Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Stockholm till foten av Helags. En sommarpromenad av Arne Tallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Logifrågan blev synnerligen aktuell i Kvicksund. Jag
spekulerade ivrigt på hotelltornet, men förkastade det på grund
av draget. Jag mötte en gubbe med en kärra och frågade
honom, om det fanns någon lada i närheten. »Jo, knappt
tio minuter härifrån», sade han. När jag hade gått i fyrtio
utan att se skymten av någon lada, blev jag arg och gick
tillbaka till Kvicksund. Då mötte jag två flickor och en pojke,
syskon, som jag senare fick veta. Jag frågade dem till råds
och de fattade genast situationen och upplyste mig om att
det fanns badhytter c:a 300 meter längre bort. De voro t. o. m.
nog vänliga att följa mig dit. Efter 3 km voro vi framme.
Vederbörande voro nog vänliga att låta mig få disponera ett
väl ombonat tält. Hubert, pojken, och flickorna följde mig
dit för att se, hur jag installerade mig. Plötsligt sade den
äldre av de unga damerna- »Tänk, om vi skulle komma hit
med kaffe i morgon!» Djupt rörd över detta tackade jag på
det varmaste och våra vägar skildes, sedan de ännu en gång
absolut lovat att komma.
Nästa morgon steg jag upp mycket tidigt, badade och
rakade mig, och så lade jag mig igen och väntade och övade
mig att se angenämt överraskad ut. En timme gick, det gick
två! Då steg jag upp och kände mig bedragen. Hubert, om
du läser detta, så tag dina systrar i örat och säg dem, att
efter detta tror jag aldrig mer på en kvinna.
Och så packade jag ihop mina saker och gick full av
bitterhet upp mot Mellansundet och Strömsholm. Strax efter
Mellansundet började det regna, riktigt stora, ordentliga stänk,
som smögo sig ned på halsen och över huvud taget överallt,
där de kunde komma åt. Situationen blev tragisk, den ena
bilen efter den andra klafsade förbi mig, där jag som en
jättesnigel med mitt hus på ryggen långsamt förflyttade mig upp
mot Kolbäck. Inte fuska, inte åka, bara gå, knalla på, sade
jag uppmuntrande till mig själv, men regnet forsade ned och
bäst det var, satt jag på en vägvisarstolpe och väntade på
att »en förstående vän» skulle uppenbara sig.
Då kom Pettersson från Stjärnhov, ensam i sin ägandes
Ford. Jag kände inte Pettersson förut, men han såg rätt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
