Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Listerlandet. Bygd och blommor av Severin Schiöler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knappast skyla den grå sanden inunder. Här och där
breder sig en rodnande matta av timjan eller en gröngrå fläck
av låga, ludna hieracier. Litet varstädes sticker monken
(Jasione montana) upp sina mattblå blomhuvud på spritande,
grågröna stjälkar. Och ett stycke bort lyser en klunga
guldgula hedblomster i solen. Det låter torftigt. Och det är
torftigt. Men det är vackert på samma gång. Man tröttnar ibland
på gröna ängar. Men på dessa fattiga sandmarker tröttnar
man inte i första taget.
Här och där ligga sådana marker under plogen. Men där
stå sädesstråna för det mesta och ropa på varandra. Ofta nog
äro de skogplanterade. Somliga ha rader av handshöga
småplantor, andra ungskog i tjugu- eller trettioårsåldern. De äro
låga och risiga, dessa ungskogar. De sakna den självrensning,
som hör frisk tallskog till, de döda grenarna sitta kvar år
från år, stammarna bli knutiga, krokiga, vinda. Om detta beror
på jordmånen eller olämpligt frö, lämnar jag därhän. Marken
mellan träden är grå av renlav, nästan som på en norrländsk
tallhed. Örterna ha gått ut. Men den läckra stensoppen trivs
där massvis, likaså den (efter överhudens avflående) ej mindre
läckra rodnande flugsvampen. På enstaka ställen i de
trettioåriga tallplanteringarna har därjämte den egendomliga
tallörten (Monotropa) slagit till. Det förefaller ganska
anmärkningsvärt. Den örten hör eljest hemma i de gamla skogarnas
barrtorv. Dess frön måste ha förts miltals innan de
hamnade i dessa förhållandevis unga skogar på listersanden.
Åtskilligt mer hade jag tänkt nämna här, åtskilligt som
verkligen varit värt att omtala. Men den som förälskat sig i
markernas tysta liv blir lätt alltför språksam, när han
kommer in på det kapitlet. Och jag är rädd att den otåliga
läsaren fått mer än nog av »grönfoder» redan. Jag skall därför
inskränka mig till att presentera Listers speciella mjölktistel.
En mjölktistel är inte mycket att komma med, kunde man
tycka. Och det kan vara sant eljest. Men denna mjölktistel
är en av vårt lands stora floristiska sällsyntheter och rent
kroppsligt sett också en storhet — två, tre meter hög, någon
gång kanske än mer, en verklig praktört. Dess namn i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
