Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regnards resa i Lappland. Ett 250-årsminne av Hilding Kjellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att med lapparna dela deras bäddar och kvinnor.
Hustrurna och flickorna göra ingen svårighet att ge allt, som
främlingen kan önska, och tro, att deras män och fäder
hedras därav.» Som hemulsman för dessa uppgifter angives
bland andra Johannes Tornseus, som själv skulle ha råkat
ut för dylik uppmärksamhet. Ser man efter hos Scheffer,
finner man (sid. 294), att Tornaeus verkligen uttalat sig om
saken. Men han bestrider den, och han meddelar ingenting
om några egna erfarenheter. Han säger sig endast ha hört talas
om att sådant förekommit i äldre tid, och det exempel han
anför, gäller en lulelapp, vilken, som gäst hos en lapp i Torne
älvdal, under rusets inflytande visat sig närgången mot
dennes hustru men för denna sin djärvhet blivit vederbörligen
näpst. Tornaeus framhåller uttryckligen tornelapskornas stora
blygsamhet, varför det är tydligt, att Regnard för att ge sin
berättelse mera must och färg och kanske föranledd av vissa
hörsägner helt enkelt gjort om de uppgifter han funnit hos
Scheffer. Hans relation på denna punkt är sålunda
bevisligen falsk, och historien bör kunna avlivas.
Renen har fått sitt särskilda kapitel. »Rheen», säger
Regnard, »är ett svenskt ord, varmed man benämnt detta djur,
antingen på grund av dess renlighet eller på grund av dess
lätthet i loppet: ty rhen betyder ’ren’ och renna är detsamma
som ’springa’ på detta språk.» Ren och ränna fattas tydligtvis
av Regnard som ord av samma stam. Även i detta fall har
han förvanskat sin källa eller missförstått Scheffer, vilken
(sid. 323) visserli gen omnämner dessa valhänta förklaringar
men uttryckligen polemiserar mot dem. Efter denna utflykt
på etymologiens fält följer en utförlig beskrivning på djuret
självt, vari icke ens det bekanta klapprande ljudet av hovarna
vid renens lopp saknas. Det låter som då man skakar
nötter, upplyser oss Regnard. »Ad instar nucum collisionis
crepitus auditur», heter det hos Scheffer (sid. 326). Renens alla
karaktärsdrag och egenheter genomgås likaledes, och dess
användbarhet som föda i olika former vitsordas. Liksom
andra resenärer imponeras Regnard av renhjorden i fjället,
och till sist få vi även en livlig demonstration av renens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
