Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På skidor utefter gränsen från Röros till Abisko av P. A. Borch-Johnsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och gjort i ordning i stugan efter oss. Föret var utmärkt.
Dimman, som på morgonen var ganska tät, lättade och vi
fingo riktigt önskeväder, strålande klart och antagligen 4—5°
kallt. Vi passerade Kappaluobal och åkte ner över Stalojokk
genom ett underbart fjällandskap. Bakom oss i sydväst låg
Sulitelmas mäktiga massiv, rätt i söder Jeknaffo med ett
dimbälte till prydnad omkring översta hatten och i nordväst
lyste och glittrade det från Ålmallojeknas väldiga snömassor. Ett
par kilometer från Virihaure togo vi av åt öster mot
Kätjaure och vidare uppför Iltomvare. Här uppifrån hade vi
en imponerande rundsyn över milsvida sträckor, endast i öster
var det grått och tätt och dimman kom vällande mot oss
som gråa böljor. Mot kvällen klarnade det igen, och framför
oss reste sig, glödande i aftonsolens sista strålar, ett mäktigt
fjällparti med skarpa tinnar och toppar: Sarvestjåkko,
Tjågnoristjåkko och andra fjäll, de första förposterna i den
väldiga fjällvärld, som vi skulle igenom. Allt efter som vädret
klarnade började temperaturen falla och i motvind kändes
kylan ganska kraftig. Vi beslöto att övernatta vid Alkajaure.
Det var omöjligt att gräva ner sig i snön, varför vi installerade
oss för natten i ruinerna av Alkavare gamla kapell. Något av
murarna och mycket litet av taket fanns ännu kvar. En del
nerblåsta takstolar förskaffade oss en välkommen liten eld.
Frampå natten friskade vinden i, det kom kastvindar från
alla håll, det pep och tjöt och ruinerna unnade oss inte längre
något lä. Så snart det började dagas packade vi våra
ryggsäckar och drogo iväg över sjön åt öster in i Alkajokks trånga,
djupa dalgång. Här tilltog vinden så kraftigt att vi måste
streta oss fram steg för steg. I ett nu formligen sopades vi
tillbaka ett stycke över svallisen. Över topparna på båda sidor
stod det som en fradga av yrsnö, endast då och då sågo vi
genom snömolnen en och annan skymt av vilt sönderrivna
toppar och svarta stup skyhögt över oss.
Efter 4—5 knogiga timmar kommo vi äntligen ur denna
häxkittel förbi Kuoper och Akatjåkko, de två mörka jättar,
som stå och vakta passet, och ut i Rapaätnos mycket
bredare dalgång. Här fingo vi äntligen andas ut. Vinden hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
