Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre bidrag - I Sånfjällsbjörnarnas spår av Th. Arwidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Sånfjällsbjörnarnas spår
Vi gå där i den täta granskogen. Marken är blöt och
sumpig och de regnvåta ormbunkarna äro besvärliga. Högvuxna
sälgar, rikligt lavklädda, stå överallt i vår väg. Det bär uppåt
mot tältet. Från en liten kulle kan jag se den sista snödrivan
på Sånfjällets karga sluttningar, just där backdalen är gul av
fjällklöver och ranunkel. Där nedanför i björkskogens översta
del står det lilla tältet, vår hemvist under några härliga
sommarveckor.
Det mulnar mer och mer, åskan dundrar i fjärran, än är det
åtskilliga kilometer kvar. Men snart komma vi till »myran» och
därovan finner jag väl någon kostig, som leder hemåt. Ja, se
redan glesnar det mellan träden och snart äro vi i »myrans»
lågvuxna randskog. Trots tröttheten kan jag inte låta bli att
plocka några av de stora fullmogna hjortron, som växa här. Men
vad är det därborta, tvärs över myran bakom den där
kull-äfallna stammen?
— Ser du den där granen därborta?
— Ja.
— Och så till höger ett kullfallet träd och intill det något
mörkt. Vad är det?
— Ja, jag ser, det rör sig ju.
— Visst rör det sig.
— En människa kan det inte vara, det är en björn.
Tröttheten är borta. Av med ryggsäcken och fram med
kameran. Sakta går jag upp mot björnen.
— Akta dej, hör jag en röst bakom mig.
Ja, hur det nu är, så är jag nog litet rädd. Visserligen är det
ju bara »några små gräsbjörnar», som finnas kvar, det är annat
det än forna tiders slagbjörnar, men man kan ju aldrig veta.
Det är mycket jag hinner tänka de få minuter det tar att gå
över »myran». Berättelser och upplevelser fara blixtsnabbt
igenom min hjärna, allt under det att blicken fixeras på björnen.
Är det verkligen en björn? Att han inte märker, att det är
människor i närheten. Skall han lufsa in i skogen direkt eller
sakta ge sig iväg bortåt. Inte vågar han väl gå till anfall? Men
om han gör det, vad skall jag då ta mig till? Skall jag
verkligen få fotografera en svensk björn? Den första svenska
björnfotografien — kanske.
Nu, om några sekunder — där är stammen. Att det skall
vara så regndisigt! Och där är — men nej, det är ju ingen björn.
Det finns ingenting, intet hörs eller syns. Vad var det då? Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
