Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre bidrag - I Sånfjällsbjörnarnas spår av Th. Arwidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fångenskap. Att man borde ha släppt ut denna björn i den natur,
där den hörde hemma, var det naturligtvis ingen, som tänkte på.
Ehuru nationalparkens utsträckning ju är obetydlig, finnes
inom området såväl kalfjäll som björk- och barrskogar.
Sånfjällsmassivets högsta topp, 1 277 m ö. h., ligger inom
nationalparken. Denna topp besökes nog endast rent undantagsvis,
däremot utgör den likaledes inom nationalparken belägna 1 248,9 m
höga toppen ovan Nyvallens fäbod en rätt ofta besökt utsiktspunkt.
Hela kalfjället är ytterst fattigt på högre växter, men så
mycket ymnigare äro lavarna, framförallt stenlavarna.
Går man ned över fjällsluttningen, möter man snart nog de
översta utposterna av den knotiga fjällbjörkskogen. Ur
densamma sticka — även på de högsta nivåerna — enstaka
spensliga granar upp. Ja, man finner stundom ett och annat
granexemplar ovan björkregionen ; det är då naturligtvis endast små
krypande buskar, nästan dolda i det täta täcket av kråkris.
Ju längre ned i björkskogen man kommer, desto flera örter
och gräs finner man. Detta beror säkerligen till stor del på
att vattentillgången blir allt rikligare. Särskilt vacker blir
vegetationen kring de små bäckarna. Snart stöter man på
starrmyrar och en och annan mossmark, som under hjortronåren
rodnar och gulnar av stora bär.
När man kommer ned i barrskogen möter man två helt skilda
skogstyper, dels den torra, hedartade tallskogen, där lavar och
lingon spela den största rollen, dels den örtrika sumpgranskogen.
Det är i den sistnämnda, där fräken och ormbunkar av flera
slag stå täta och högvuxna, som man skall söka områdets
botaniska rariteter. Men den förnämsta av dessa, skogsfruns blomma,
finner man ej heller hår utan i den mossrika granskogen inne
i det tätaste dunklet.
Är man nere i granskogen, har man inte långt kvar till
Valmens sälgbevuxna stränder. Kring ån är ett gott björnland, och
man hoppas att genom fridlysningen här kunna bevara ett
stamhåll för björnen. En anledning till bildandet av Sånfjällets
nationalpark, och förvisso en av de viktigaste, var björnens tillvaro inom
området. Måtte de fåtaliga björnarna i framtiden få vara i fred
och ej bli påskjutna så snart de visa sig utanför nationalparkens
och bolagsmarkernas gränser. Ännu är Sånfjället björnens
domän. Hans makt över människans sinne och fantasi är densamma
som förr, och björnhistorier berättas alltjämt, var man kommer
i trakterna kring det ensamma fjället.
Th. Arwidsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
