Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Där Norrland och Mellansverige mötas av Carl Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mörka, barrskogsklädda näs och öar. Av bygden ser man
nästan ingenting från vattnet, och det enda som bryter
skogssträndernas enformighet är de små fäbodvallarna, där de grånade
stugorna och fähusen ännu stå kvar på ett och annat ställe. Det
är underligt att tänka sig, att Mälaren med sina lövängar och
lierrgardsstränder ligger blott ett tiotal mil i söder; Dalälvens
sjökedja på gränsen till Uppland har redan en nordlig karaktär.
Här är den första stora vildmarken på vägen mot norr, ett
önskeland för fåglar och fyrfotadjur. I fjärdarna fiskar lommen,
i strömmarna uttern, älg och rådjur beta i skogarna. Ute på
Hedesunda milsvida mossar stanna om våren flera par tranor,
när de stora följena draga vidare mot norr. Ett mäktigt
flyttfågelsträck går fram över älven: de sista sångsvanarna för året
ropade till uppbrott någonstans långt borta i diset, och ett par
stora gåsflockar kommo svängande över oss.
Vid de nordliga fjärdarna stego vi i land på urskogsstränder
med grova tallar, överskyggande flyttblock och mossiga
kummel. Medan vi sutto där på en obebodd ö, kom ett par
havsörnar färdande över oss. De flögo mot sitt bo i skogen —jag
säger ej var. Det är ett av de sista havsörnparen i det svenska
inlandet. En gunst av ödet var det att få se dem — de kommo
med kraftfull flykt, så lågt över stranden, att jag kunde urskilja
färgteckningen i dräkterna — och deras tillvaro här är tecknet
i skyn av vildhet och ursprunglig storhet över detta flodland.
En dag i slutet av augusti kom jag återigen farande den gamla
vägen upp mot Hedesunda. Det var en helt förändrad värld
som mötte mig, där åsvägen går ut över fjärdarna. Nu stod
säven tät i vikarna, nu grönskade videsnåren och det hade
kommit ett drag av sydlig mjukhet och rundning in i det nordiska
sjölandskapet. Slåttern hade gått fram över älvängarna, och
stackstolarna, som i maj stucko upp ur flodvattnet, stodo nu
på torra land, lastade med nytorkat hö. »Fladen» in mot
Hedesunda, där man på våren rodde fram i öppen sjö, medan
knipflockarna lyfte för båten och visslade bort, var nu en grön matta
av starr och fräken med ett sparsamt blänk av vatten här och var,
Slåttern på flad och äng i det väldiga älvriket har ännu
mycket att betyda, även om avlägsna ängsbitar numera stundom
få vila. För några år sedan slog en av Hedesundabönderna en
ängsholme på 20 kilometers avstånd från byn; att köra den långa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
