Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Där Norrland och Mellansverige mötas av Carl Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marna och revlarna nätt och jämnt över vattnet. Det är låga
skär av klappersten, som slipats i tusen stormar och efterhand
genom den fortgående landhöjningen upplyfts ovan vågornas
räckvidd. Kusten höjer sig här ungefär 8 centimeter på ett
årtionde; de äro — geologiskt räknat — från i går, dessa yttersta
skär, och de verka nydanade som på den tredje skapelsedagen,
då Gud skilde land och vatten. För några hundra år sedan
voro de undervattensrevlar och grund, där bränningarna i storm
visade den tidens sjöfarande sina vita varningssignaler. Det
yttersta skäret utanför Gävlebukten heter alltjämt Eggegrund, fast
det nu höjer sig som en vidsträckt ö av klappersten och sand,
där gräs och örter tagit fäste, där havtornen lyser som silvergrå
olivlundar och de första tallarna och rönnarna slagit rot.
Människorna ha också tagit fäste härute; nu resa sig fyren och dess
röda byggnader ytterst på landtungan, och strömmingsfiskarna
ha sitt kvarter i grå bodar var kväll från det skötarna lagts tills
de tagas upp i nattmörkret. När skymningen kommer, lysa
vakarnas lyktor i en ändlös rad därute, markerande
havsbandet från Upplandskusten, utmed Gävlebukten och upp mot norr,
så långt man ser — de yttersta förposterna av mänskligt
arbete. Natten går och den vaggande ljuskedjan i havsbandet glesnar
efterhand, medan skötarna tagas upp och strömmingsbåtarna
styra in mot kusten.
Jag var med en gång därute och såg i månskenet den
glittrande strömmingen lyftas ur vattnet i garnens maskor, i den
mörka efternatten gick färden in till fiskeläget Bönan, skötarna
skakades i sjöboden, och havets arbetare slutade sin nattvakt,
när den första ljusningen förmärktes i öster över horisonten.
Det är samma glesa band av låga holmar och samma skogiga
stränder hela kusten utefter, från Dalälvens mynning till
Axmars gamla bruk på gränsen till Hälsingland. Där
vattendragen mynna innerst i fjärdarna kan bygden nå fram till vattnet
och sätta in ett par ljusa färgklickar i den kärva och enkla
tavlan. Där kan vassen frodas i gyttjiga vikar och lövgrönskan
spegla sig i sunden. Men barrskogen möter snart igen och drar
fram i ett brett band mellan kusten och inlandets stora bygder.
Landsvägen från Gävle mot norr går fram genom dessa
bygder. Det är det mellansvenska jordbrukslandet som här ännu
en gång tar gestalt, innan Norrlandsnaturen börjar med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
