Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mellan Björn och Storjungfrun av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mellan Björn och S I o r j u n g fr u n
denna villabebyggelse. Ovanför, på landsidan, löper en landsväg
genom bara tallskog, och först bakom denna börjar
landsbygden med sina breda bondsocknar. Dessa krypa, i enlighet med
det diskreta gästrikelynnet, bakom strandskogen, och sticka sig
sällan ned till kusten annat än med små, väl dolda utkiksposter.
Det är som man alltjämt vore rädd för vikingar häruppe. Men
skälet är väl snarare geologiskt. Det sammanhänger väl med att
kustremsan är steril och omöjlig att odla, under det att
innanför densamma de fruktbara lerslätter utbreda sig, vilka en gång
lockat Gästriklands befolkning att bosätta sig.
Till havet har denna befolkning bara kommit för att fiska
strömming — och det är ett yrke, som, åtminstone i historisk tid,
bönderna endast med tvekan och under särskilda förhållanden ägnat
sig åt. Strömmingsfiskaren var eljes en yrkesman likaväl som
skepparen eller hantverkaren, och som dessa bodde han i regel
hellre i städerna än på landet.
Kustbebyggelsen i Gästrikland (liksom f. ö. mångenstädes, där
ingen skärgård framkallat en blandad fiskare- och bondekultur)
är därför egentligen ett utflöde från staden. De ställen, där den
runnit direkt från bondsocknarna ut till kusten, äro lätt räknade
och ha sin egen prägel, som vi skola se. Allra tydligast kunna
vi ännu i dag iakttaga detta förhållande i Bönan och Utvalnäs,
vilka ligga närmast intill och utanför stadens villasfrand på norra
sidan om inloppet.
Bönan är en gammal fyrplats med lots- och tullstation,
placerad just där farleden blir trängre och »infjärden» börjar. Hela
anläggningen är gammaldags och vore den rena idyllen, om inte
en något skräpig nutid trängt den in på livet. Tullstationen, t. ex.,
ligger på en grön backe ned mot sjön med två rödmålade
1700-talsstugor, förtjusande småborgerliga med sina brutna tak och
prydliga fönsterfoder och taklister. Till anläggningen hör också
ett par gamla präktiga sjöbodar med öppen svale på långsidan
— här kunde »tullarna» gå in med sina båtar och lossa, när de
gjort något fint kap ute i farleden, och dessutom hade de plats
för sina fiskebragder, vettar och vad de eljes behövde för sitt
privata näringsfång. Hela gården är fin och orörd — men mitt
emot på övre sidan om landsvägen ligga hotell och dansbana i
härligaste fin-de-siéclestil och skämma tavlan. Ännu kuriösare
har fyrplatsen det ställt. Den ligger på en holme alldeles invid
3. STF 1932.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
