Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mellan Björn och Storjungfrun av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gar lever. Imponerande lastkranar, vackert tecknade mot luften
vare sig de stå som tina pennstreck på en blå sommarhimmel
eller förtona som en akvatint i sotiga dimmor. Sverige har
förmånen att äga en hel rad stora industrier — liksom åtskilliga
städer — placerade mitt i en oförstörd och ren natur och därför
själva så friska i konturen, så väl avslutade, sä hela och snygga,
att man blir glad åt att se dem. De sakna alldeles det
nedtryckande och pinsamma, som följer med en vanlig
industrianläggning, där den breder ut sig som en missfärgande och frätande
svampvegetation i ett försvarslöst och besegrat landskap.
Orsaken till detta glädjande förhållande är tvåfaldig: dels ha svenska
industrier ofta anlagts så pass sent och så pass planmässigt, att
man inte behövt skräpa ned en hel trakt för att komma på plats,
dels är svensk natur oftast relativt oöm och hållbar. Vad som
är en pest för ett danskt eller engelskt landskap av mjuka
ängar och lummiga lövdungar har endast en mycket begränsad
inverkan på granitberg och tallskog.
I hamnen ligga var morgon fiskare som komma in med
strömming, både färsk och rökt, till tåget. Ty järnvägen går ända hit
ut, och det är en rätt betydande skärgård, från Saltarsfjärden
i söder uppåt Gåsholma i norr, som har Norrsundet till centrum
och lastageplats.
Dömansskär — ett lockande namn som påminner om dolda
skatter i Spanska sjön, pirater och allt möjligt trevligt i den
vägen. Fiskaren därute — det är bara en kvar, och han har svårt
att reda sig mot sulfatluten — trodde sig ha sett gamla gravar
uppe på skäret, men vi sågo bara en stor, jordfri morän,
möjligen lite omplockad på några ställen. Det skulle i alla fall ha varit
gravar här, som gett skäret dess namn — ingalunda osannolikt
så här mitt för vad som en gång varit ett viktigt inlopp till en
storbygd. Eljes låg här en ovanlig rikedom av nedfallna bryggor,
sjöbodar och fiskestugor. Ett par av de sistnämnda underhållas
ännu och äro riktigt hemtrevliga att se på med namnbräden
över dörren: »Stockholm» heter den ena och »Göteborg» den
andra.
I Norrsundets hamn kan man någon morgon — vilken som
helst — gå ned och fråga efter om någon båt från Gåsholma
finns inne. I regel finns det flera, och då är det snart gjort att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
