Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mellan Björn och Storjungfrun av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så mycket de ville och behövde. Och vackert är här — fast det
är mera konst i skönheten än man anar, när man sitter under
björkar och njuter av grönskan och blomsterängarna utanför
gamle lotsförmannens gård. Ty vartenda grönt strå och blad,
som här växer, ha han och hans förfäder dragit upp med
verkligt sjömanstålamod, de ha plockat undan sten och burit ihop
jord, planerat, gödslat och sått.
Annars är det nog också ett faktum, att naturen håller på att
byta karaktär just här — precis som de gamla båttyperna och
även folket, för den delen. Naturen är lite livligare i formerna
och färgerna, folket lite karskare i tal och svar. I Axmarfjärden,
strax norr om Gåsholinaudden, stiger landet en aning djärvare
ur sjön, skogen står frodigare, ett par uddar verka riktigt
rundhylta och leende — och så ligger Sundsmargården här — en lin
överraskning för nyfikna kustfarare. Den ligger för sig själv inne
i en vacker vik, med en kullrig björkhage ned mot sjön och
höga lövträn kring gårdstomten. Nystugan är inte utan stil,
enkel och rödmålad, men bättre är gammalstugan, en lång
envåningsbyggnad med vind, säker och fast i proportionerna som
de bästa bondgårdarna i dessa trakter varit — vi äro ännu ej
uppe bland hälsingarnas träslott. Vänstra rummet har varit
herrstuga — nu är det skräprum — och en riktig stuga har det varit
med blå panel till midjehöjd och däröver runt alla väggar
målade fyrkantiga fält, granna blomsterurnor på vit botten. Invid
dörren har konstnären satt sin signatur i tre granna solar:
Målat 1847
A. A. S. från
Leksand
Över väggfälten löper en bladfris på svart botten. Spisen är
ståtlig och av en rätt ovanlig typ, fönstren väl proportionerade
liksom hela det präktiga gemaket. Så här långt ut — ett
stenkast från Bottenhavets strand — har alltså en flitig
Leksandsmålare sträckt sina vandringar för snart hundra år sedan. Det
är rätt oväntat, och ännu roligare är, att hans verk är så
fullkomligt friskt och oskadat, som om det vore från i fjol. Den
dagen Sundsmarsfolket får upp ögonen för, vilken skatt de äga, och
ta sig för att möblera upp detta rum igen och ta det till heders,
ha de en salong, som mången rikare har skäl att avundas dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
