Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommarliv i Mälaren av Hans G. Westerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ön Kanaan höll emellertid sina löften. Dit kommo vi
äntligen långt fram på kvällen, drogo upp kanoten, lagade mat och
slogo upp tältet under en ek.
Skymningens pärlemorslöja sänkte sig sakta över land och
vatten, dagens buller och larm tystnade efter hand och . . . Nej
stopp nu! Den där slöjan bestod av svarta, ruggiga åskmoln,
och vad tystnaden beträffar, så måtte man på holmen mitt emot
ha kedjat en galärslav vid positiv — jag menar
grammofonveven. Den stackarn fick inte vila förrän klockan två. Långt
tidigare började åskan gå. Blixtarna lyste upp tältet och avslöjade
en osedvanlig blekhet i Förpaddelns annars kopparröda
indianansikte. Hon var »inte precis rädd», men tyckte det var
»obehagligt att ligga rätt under en ek». Jag höll en filosofisk
monolog över begreppet fatalism och när den var slut hade åskan
gått över och Förpaddeln somnat av psykisk utmattning.
Endast den arma galärslaven på holmen knogade oförtrutet vid
sin vev. Jag gick ut för att anropa hans grymma herrar om
försköning.
Sommarnatt över Mälaren . . . Jag glömde grammofonslaven
och sög in den underbara stämningen genom alla porer. Tyst
inom mig citerade jag en Dan Andersson-strof till Huck Finns
minne, lätt tillrättalagd för stunden:
I en paradisfläkt går vinden
kring Målarns förtrollade land
och kring timmer och drivved porla
små vågor mot ekväxt strand.
Grammofonslaven vevade i gång en negersång till banjo, en
uggla tjöt och där, i en glänta mellan strandbuskarna kom
kanoten glidande, halvt osynlig i skuggan. Det var den rätta,
likadan som min egen, och i den satt Huck Finn själv, jag
kände igen honom sen min barndom. Äldre hade han blivit,
han som jag, men det syntes att ingen välment »sivelsering»
bitit på honom. Han vilade på paddeln och lyssnade ett
ögonblick till negerslavens sång, ryckte till vid uggletjutet, tog ett
paddeltag och gled bort bakom buskarna. Jag stod en stund
och såg efter min barndoms hjälte, osäker om han var verklig
eller bara en fantasi, men då ugglan på ljudlösa vingar flög
förbi och satte sig i eken över tältet kröp jag in.
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
