Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommarliv i Mälaren av Hans G. Westerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Östra holmen har Västerås stad en utomordentlig oeh
mycket frekventerad bad- och tältplats. Badstränderna lämna
visserligen av naturliga skäl en del övrigt att önska, men
lägerplatserna äro desto bättre. Den söndag jag tillbringade på Östra
holmen hade väl några tusen människor slagit sig ner där med
mat och kaffe och filtar.
På Björnön söder om Västerås hade man kompletterat den
utanför Stockholms räjong rätt ovanliga »förbudstavlan», med
en anvisning på närmaste tillåtna tältplats. Ett efterföljansvärt
exempel, ty en sådan upplysning sparar tid och besvär för
sjöfararen och befriar markägaren från många otrevligheter.
I början av färden betraktade jag alla de ogästvänliga anslagen
längs stränderna med fribytarens förbittring mot den besutne.
Men sedan jag haft tillfälle att se hur »camparna» visat sin
tacksamhet för gästfriheten förstod jag markägarnas synpunkter.
På många håll var det som om nidingar farit fram.
Unggranarna stodo döende, avkvistade från topp till rot, och på
marken låg det torra riset, som använts till bäddar, i stora högar,
förkvävande all vegetation. Till jämförelse vill jag nämna, att
jag aldrig under många somrars tältliv funnit det nödvändigt
att bädda med granris eller dylikt. Markbetäckningen var
uppsparkad så att trädrötterna lågo bara, gräsmattorna voro vissna
och nedtrampade, för att inte tala om de veritabla
kökkenmöddingarna, monumenten över tjugonde århundradets
lägerlivskultur. Jag såg bland annat en tydligen populär
»campingholme», som var förstörd för decennier. Än ha vi långt kvar
innan S T F:s maning till tältvett segrat över ingrodd slentrian
och tanklös förstörelselusta.
Jag rundade den breda Kärrbohalvön, kröp igenom det smala
Ängsösund med dess rika fågelliv, tappade totalt bort mig på
Hjulitafjärden, men återfann rätta kosan vid Nybyholm och styrde
upp i Svinnegarnsviken. Efter en provianteringsfärd uppför ån
till Enköping fortsatte jag mot öster.
Brandholmssund såg ganska trafikabelt ut på kartan, och en
kanot har ju inte heller stora pretentioner i den vägen. Men
nog torde jag vara den ende som på de senaste tjugu, trettio
åren passerat »sundet». Sedan jag mellan täta vassar letat mig
fram till ett igenvuxet dike, drog jag kanoten uppför detta, lyfte
den över en murknad träbro och fortsatte genom sumpig betes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
