Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Med hundsläde i Jämtlandsfjällen av Gustaf Wersäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lan av våra obrutna krafter med friskt mod trots att diset kring de
högre topparna ännu var så tätt att vi icke sett en skymt av vare
sig Gåsen eller Kleotjen. Klockan 18,30 tilltog emellertid dimman
starkt, varför vi, 4 kilometer från målet, uppgåvo
Gåsen-förhoppningarna definitivt och började reträtt till Stensdalsstugan. Det var ju
bara att susa utför backen igen — hade vi tänkt oss — nu på
kvällen, då det blev svalare. Till tjärnarna kommo vi smärtfritt. Där
ställdes kälken och så fortsattes färden nedåt dalen. Men nu var
det totalt slut med glidet. Vi fingo staka hela vägen utför.
Gruppen var verkligen en smula slak, då stugan nåddes kl. 21,15.
Beträffande slädens packning gav dagen oss den lärdomen att man
helst bör ha lasten ordnad så, att förnödenheter, vilka i första hand
skola komma i fråga i händelse man nödgas tillfälligt överge släden,
böra ligga avskilda för sig. Vår »markisinna» hade ordning på sina
grejor, så att vi fingo allt vad vi skulle ha i proviantväg. Men han,
som packat ned ljusen, hade glömt sig. Lyckligtvis var det chefen
själv, varför ingen vågade mucka trots beckmörkret. Och sedan den
skyldige beordrat tillverkning av ljus med anlitande av
vallningsparaffin, som stöptes jämte en bomullsgarnända i bleckhylsorna till
»Sandströms 2:an», hade vi snart lyse i lokalen och ro i sinnena.
Tisdagen gick in med sol — tö i björkskogen nere vid stugan men
säker förhoppning om gott före uppe på fjället. Med Gåsenstugan
som dagsmål och släden stående halvvägs, förivrade vi oss inte med
revelj och morgonarbete. Hundarna fingo gå lösa upp genom
Stensdalen och njöto obeskrivligt. Vira roade sig med riporna, som
svärmade likt mygg överallt och till och med sutto i träden. Cajus
ansåg sig böra gå som korpral vid gruppen, för det mesta vid min
sida i täten men då och då tagande en tur nedåt kön, varvid han
vederbörligen skällde ut den, som ej höll ordentligt avstånd. Vira
hade som sagt förtjusande roligt. Men vi fingo senare erfara
nackdelen av att lämna en draghund frihet att leka jägare. Hennes iver
efter vilt blev uppeggad, vilket sedan ofta lockade henne bort från
den rätta vägen med både släde och Cajus i släp.
Stigningen från tjärnarna till Gåsenstugan togo hvindarna utan
besvär. Snett uppför Gåsen gick släden gott, utan slirning eller
tendens att välta.
»Stickningen» (utprickningen) kring Gåsenstugan var en välbehövlig
och glädjande nyhet. Saken borde kungöras och ritas in på
turistkartorna.
På onsdagen hade vi en ganska stark nordanvind och disigt
väder. Utför Gåsen var föret segt i den djupa nya drivsnön.
Nedfärden gick därför lindrigt. Kursen sattes så genom passet mellan
Härjångsstötarna och Härjångsåsen mot Helags. Vinden hade lagt upp
ganska ordentliga drivor såväl i passet som på vidderna mot Helags.
I »drivterrängen» visade sig slädkonstruktionen riktigt till sin fördel;
fram- och bakkälke följde var för sig snöns ojämnheter med minsta
möjliga hävningar av lastflaket och obetydliga ryckningar för hundarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
