Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smärre bidrag - Gökträdet. Ett sommarminne från Jämtland av K. Wedholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rar har jag sedan dess strövat bland fjäll och alper i många länder,
men aldrig har jag njutit mig mätt.
Röd lyser fjällheden av azalea (Loiseleuria procumbens), violett av
lappljung (Phyllodoce coerulea), lika färgglada här som i Alperna eller
Pyrenéerna. Okänd i Alperna är lappspiran (Pedicularis lapponica),
som här exponerar välluktande, blekgula blomklasar överallt. Mera
sparsamt växer en oansenlig grönvit orkidé, klubbsporren
(Gymnadenia albida). Blommans namn har gått över världen såsom titel
på en bok av Sigrid Undset.
En liten älv mullrar i närheten. Där dyker den in under ett
vackert snövalv. Förr eller senare måste jag övergå älven. Snöbron
ser bräcklig ut, men kanske den bär. Med min järnskodda käpp
prövar jag dess hållfasthet. Men bryggan brister med stort dån och
snömassorna dämma upp älven. Goda Ni, gå aldrig allena i fjällen!
Ni kan bryta ett ben, falla genom ett snövalv, och där ligger Ni
hjälplös i ödemarken. Att vandra ensam är alldeles för farligt och
alldeles för roligt. Det unnar jag blott mig själv.
Bland dvärgbjörk och odonris löpa två ripor. De släpa vingarna
och bära sig högst kuriöst åt. Sickna simulanter! Låtsas lemlästade
för att locka mig bort från sina ungar, som nog finnas i närheten.
I ett nu piper det till mellan tuvorna och ett myller av söta ripbarn
springa åt alla håll. Här är gott om vilt.
Manshögarnas kam är nådd. I väster öppnar sig en vild fjälldal.
På dess motsatta sida tronar, trotsig och grann, Sockertoppen med
branta stup, blockhav och snöfält. Den ser knogig ut att bestiga,
men tagen från rätta sidan skall den nog visa sig vara ett
godmodigt och lugnt fjäll av den mellansvenska typ, jag lärt mig så högt
värdera.
Hittills har vädret varit strålande, men över Offerdalsfjällen
samlas åskmoln. Nu flamma de första blixtarna över Skaddrie, Mielka,
Plassagaise. Ovädret rycker närmare. En blåvit eldstråle skjuter
fram ur ett töcken, som kringvärvt Manshögarnas stortopp.
Åskknallen kommer, skarp som ett mauserskott, återkastas av fjällsidorna
som vilda, rullande trollskratt, dalen fylles av ett dovt buller, som
sakta dör. Molntappar anlända i flygande kolonner, stormen tjuter,
slagregnet forsar. Efter några ögonblick sluta sig molnen tätt
omkring mig. Jag har kompassen i västfickan. Behöver ej gå vilse,
om töcknet fortsätter. Min middagscigarr måste räddas undan denna
syndaflod! ’Kärligt viras den in i vattentätt smörpapper och får dela
rum i portören med dagens enda rara blomsterfynd, den fleråriga
sävstarren (Kobresia caricina). Snart har ovädret dragit förbi, men
under ett par timmar blänka ljungeldar och störtskurar gjutas kring
fjäll i väster och söder.
Den djupa dalen mellan Manshögarna och Sockertoppen
genomströmmas av ett system större och mindre vattendrag, rikt övervälvda
av snöbryggor. För att slippa vada strömmarna håller jag mig högt
på Manshögarnas kam, som beskriver en vid båge och övergår i Soc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
