Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hakon Ahlberg: Halland som hemland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trängas ihop vid passerandet över urbergets trösklar ligga med
förkärlek vattenkvarnarna, nedsjunkna så att man utifrån knappt
ser dem. Som lokala industrier äro de dock bägge i utdöende
och ersättas av stordriften.
De gamla byalagen äro längesedan upplösta, knappt några
spår av dem märkas ännu i kusttrakterna, men de ha fått en
modärn ersättare i stationssamhällena. Även i dessa den nya
tidens samhällsbildningar märker man emellertid
modernäringens spår. Stationssamhället är jordbruksbefolkningens
handelsplats; här gör bonden i handelsboden sina inköp, här avlämnar
han i godsmagasinet sina varor, och här hämtar han i
inköpsföreningens nederlag sina maskiner, sitt kraftfoder och sin
konstgödsel. Det halländska stationssamhället är sålunda i viss mån
ett uttryck för den kooperation, som här ersätter
herrgårdslandskapens stordrift. Som handelsplats har stationssamhället också
blivit boningsort för den del av befolkningen, vilken ägnar sig
åt hantverk och liknande yrken. Skomakaren och skräddaren,
målaren och snickaren ha flyttat sin verksamhet hit. Hit är
också förlagd den industri, som tillika med kvarndriften är en
jordbrukets avläggare — mejerihanteringen. Så blomstrar
stationssamhället som en mötesplats och brännpunkt för jordens
folk — dess port mot den yttre världen. Det har fått en prägel
av verksamhet, av den nyare tidens driftighet, men också av
frid och idyll. Ty det har även en annan uppgift, vilken lika
intimt hör tillsamman med jordbrukets krav och
modernäringens traditioner. Det har blivit en fristad och samlingsplats för
de gamla, ett ålderdomshem för bönderna i gemen. Jordbruket
fordrar av sina utövare mandomens fulla krafter. Dess
författning garanterar ingen besittningsrätt på livstid. När äldste sonen
gift sig och blivit mogen man, får han övertaga gården, de gamla
flytta ut »på undantag», d. v. s. de hänvisas att mer eller mindre
leva på de yngres nåd. Gården kräver sin rätt och jorden ger
sin kärlek endast åt den starke. För de gamla har därför
stationssamhället blivit en åtrådd tillflyktsort från »undantagets»
maktlösa förnedring och dystra enslighet. Den som har råd
bygger sig på ålderdomen en liten villa vid stationen; där kan han
följa socknens skvaller och träffa sina jämnåriga, där har han
oftast nära till kyrkan och kyrkogården. Så har med modärn
handel och trafik förenat sig det element av pensionsålderns
stillsamma trevnad, som man eljest brukar återfinna i äldre små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
