Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Resa genom Halland i rummet och tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landsvägen; ty när han var liten, hörde han alltid sin far
berätta om den, tills det gick kalla kårar längs ryggen. Den
gamle var bonde i Knäred och körde ofta sin fora över åsen,
men aldrig ensam; forbönderna stannade i Margretetorp på
sydsluttningen, i Östra Karup på nordsluttningen, tills de blevo
tillräckligt många att bilda en konvoj — sedan togo de Gud
i hågen och stadiga ekpåkar i vagnarna, och gåvo sig av. Man
kan förstå, att det lönade sig att vara gästgivare i Östra Karup
och Margretetorp, ty ingen körde eller red värdshus förbi; man
drack märg i benen före vågspelet och man firade den
lyckliga passagen med en stadig sup. I Båstad har jag hört gamla
damer berätta, att den som lyckligt korsat åsen på väg till
Ängelholm, ringde upp sitt hem i telefon från Margretetorp —
en grotesk blandning av forntid och nutid. Man misstänker
att skräcken satt kvar sedan realiteterna försvunnit.
Men fabler är det icke. Skolläraren från Höganäs kom bort
till mig, när jag låg på knä vid dikeskanten, och undrade vad
det var för en sten jag sysslade med. Jag visade honom att
jag röjde undan buskarna för att fotografera ett minnesmärke,
som sjunkit in i grönskan vid den övergivna »gamla»
landsvägen. Inskriften lyder: »Här blef Norske Post rovved 1757».
Det är min gode vän Carl Ekberg, den allvetande, som talat
om stenens existens för mig; eljest är den bra bortglömd, ty
den »gamla» landsvägen över Simontorp brukas sällan och är
nätt och jämnt körbar för automobiler; den nya, byggd av P.
von Möller vid mitten av 1800-talet, går längre ner i dalen
längs den slingrande bäcken. Hur det egentligen gick till när
den norska posten rövades kan emellertid ingen berätta, icke
ens Carl Ekberg. Troligen är stenen rest av danska eller
norska händer, därpå tyder åtminstone språkformen, och
svenskarna hade ju heller inga skäl att föreviga bedriften. Jag har
försökt ta reda på historien, men inte hunnit till botten i den.
Säkert är i varje fall, att postiljonen, som förde posten från
Köpenhamn till Norge, natten mellan den 7 och 8 september
1757 blev överfallen och skjuten, postväskan rövad och sedan
funnen vid Margretetorp med breven uppbrutna och 1680
riksdaler stulna. Strax därefter inföll Bjäre härads höstting, och
den i Båstad församlade tingsmenigheten fick lyssna till en
kungörelse av länsmannen, att det skulle stanna en fläck och
en misstanke på hela bygden, om icke gärningsmannen bleve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
