Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Resa genom Halland i rummet och tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nejden kring Båstad vältaligt utlagt betydelsen av ordet Noblesse
oblige. Den gamla stugan, som klängt sig fast vid högen, är
icke riven, utan förvandlad till hövdingens portstuga; från den
kommer man genom en underjordisk gång ned i högens inre
och kan överblicka skeppsgraven sådan den såg ut för nära
tre tusen år sedan, då bålet brunnit ned, askan med benen lagts
ner i urnan, men jorden ännu icke kastats samman. Man
känner sig underlig till mods därinne, när det elektriska ljuset
visar vad som finnes kvar av en nordisk storman, som icke
var så många hundra år yngre än Tut-anch-Amon — hade han
också icke tagit något rikt förgyllt bohag med sig i graven, så
låg det dock överst på benskärvorna en dolk av brons, en syl
och en pincett samt ett stycke ylletyg, som väl hört till hans
kungliga skrud. Man kunde, då urnan första gången öppnades,
ännu se trådarna i tyget, sköra och förmultnade men med
bevarad struktur, liksom man ser bilden av ett uppbränt föremål
i spiselbrasan. Jag minns upptäckarnas, dr Folke Hansens
och kyrkoherde Victor Ewalds gripna och högtidliga stämning,
då jag kom till Lugnaro dagen efter fyndet — det var på hösten
1926 — det låg ännu ett skimmer över deras ansikten, då de
visade, att gravkammaren varit så omsorgsfullt tillsluten, att
under de tusentals år som gått icke ett sandkorn trängt dit in.
Urnan var förd till Östra Karups prästgård, där den lärde
kyrkoherden hade ett helt museum av sina arkeologiska fynd och
samlingar; jag följde med dit, och såg hur Ewalds händer
darrade, då han sakta, ömt lyfte av det välvda locket på
lerurnan — den liknade en jättestor Karljohan-svamp. Den
brinnande kärlek, som Victor Ewald hyste till sin forminnesrika
hembygd och som fick uttryck i osjälvisk forskning, i
outtröttligt arbete, var i släkt med den fromma andakten och gick väl
samman med själasörjarens nit. Nu sover han själv i skuggan
av Östra Karups kyrka, vars minnen han älskade så högt; han
var av samma klassiska svenska typ som Pehr Osbeck: prästen
—vetenskapsmannen. Måtte den icke dö ut! Vi veta endels
och tro endels; det är gott för oss människor med jämvikten.
IV.
Men vi ha dröjt oss för länge kvar här nere vid gränsen.
Det är ju så, att vartenda hus vi vandra förbi, vartenda stycke
mark vi trampa, har sin historia att berätta; om någonting är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
