Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Resa genom Halland i rummet och tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
studerade grekiska i skolan, och har som behållning därav
framför allt en solid okunnighet i naturvetenskap. Den censor,
som personligen förhörde mig i Homeros och Xenofon vid min
studentexamen, var emellertid fader till den store
svensk-amerikanske uppfinnare, på vars patent Grimetons modärna
underverk vilar: Ernst Alexandersson.
Kanske är det bra ibland att ingenting förstå. Den ödmjuka
okunnigheten har i varje fall ett symboliskt värde — man räddar
åtminstone den undran över tillvarons mysterier, som tycks
gå förlorad ofta nog i förgårdarna, men som bestämt
återvänder när man nalkas den riktiga tempelcellan. Lika litet som
den betande boskapen på ängarna vid Grimeton kan jag förstå,
hur den trådlösa telegrafien går till, och i varje sekund av våra
liv njuta vi alla frukterna av tankar som vi icke själva tänkt.
Det vore alldeles förkrossande, om det icke vore så, att livet
icke på en enda punkt går jämnt upp i tanken, och ändå måste
levas — vi existera i tiden, i rummet, i utvecklingen, som
kroppar och själar, vi födas och dö och vi veta icke vad tid,
rum, utveckling, kropp, själ, liv, död, egentligen äro. Måste
jag anamma så inånga gåtor oupplösta, så gör det mig
ingenting att acceptera ännu en. Grimeton ger mig något av samma
känsla som griper en, när man under en ensam vinterhimmel
betraktar stjärnorna.
VII.
Från Grimeton vända vi tillbaka till kustvägen och nå den
vid Varberg. Därmed äro vi inne i ett annat Halland, den
nordliga västkustens, naket och kargt, med klippor, kobbar och
skär. Mig skrämmer det alltid litet, och jag skäms över min
vekliga natur, när jag blickar ut över en blank fjord med öde
öar, där de enstaka bodarna och husen stå hårt mot den gråa
klippan, ty en inre röst säger mig att här skulle jag icke kunna
trivas att leva. Det betyder icke att jag underskattar
skönhetsvärdena i detta landskap, jag kan nog se det storslagna,
den kärva renheten, och de fina, blå och röda förtoningarna
över vatten och klippor ge en underbar, drömlik och
transscendent poesi åt den massiva nakenheten. Jag kan högakta
och beundra detta landskap, jag kan njuta den salta havslukten
och andas den vilda kaprifoldoften från strandens klyftor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
