Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårten Sjöbeck: Den försvinnande ljungheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR LJUNGEN ERÖVRADE HALLAND.
Resenärer, spm särskilt under 1700-talet skildra Halland, ha
i allmänhet en del att säga om de dåtida vidsträckta, nakna
hedområdena. De känslor som taga sig uttryck äro emellertid
endast sällan besjälade av entusiasm för ljunghedens skönhet.
Bland bildade svenskar på den tiden betraktades ljungheden som
resultat av en misshushållning, vilken enligt tidens sed måste
bestämt fördömas. De ekonomiska synpunkterna trädde avgjort
i förgrunden, under det att de estetiska trängdes tillbaka. Ännu
under 1700-talet betydde ljungheden mycket i Halland, och den
hade på den tiden nått en utbredning som på intet annat ställe
i Sverige. I södra delen av provinsen, där det rationella
jordbruket nu med -berättigad stolthet pekar på sina ymnigt bärande
åkrar, där utvecklade sig under 1700-talet heden milsvid. Varje
vår sveddes ljungen, ett stort skådespel med dramatiska effekter.
Ända bort mot småländska gränsen inom de ensliga
gränsmarkerna, där bebyggelsen var vida mer tunnsådd då än nu,
gick överallt elden före människan. I norra Halland gestaltade
sig det dåtida arbetslivet ungefär på samma sätt. »Här är ett
starkt swedjande i bergen af allmogen.» — »Allmogen säger, att
de genom swedjande måste skaffa sig bete.» Det är
lanthushållningsexperten Barchaaus, som år 1773 fäller dessa yttranden.
Med obrutna traditioner från en avlägsen forntid lyser omsorgen
om boskapen alltjämt igenom som det bärande draget. Man
iakttager en hel provins befolkning, som med eldens hjälp
hårdnackat och ståndaktigt försöker att betvinga ljungen. Växten
hade vid den tiden verkligen blivit en landsplåga. Ett
nödtillstånd hade inträtt och allmogen försökte efter sina begrepp att
göra det bästa möjliga av den svåra situationen.
Ljungbränningen gav ett magert bete, som dock var bättre än intet alls.
Det är viktigt att framhålla att svedjning av skogsmark,
sådan denna verksamhet tidigare utvecklat sig överallt i
Sydsverige, till sina verkningar icke är jämförbar med ljungbränning
eller ljungsvedjning. Skogsmarken sveddes i gammal tid med
rätt långa tidsintervaller, på samma lokalitet knappast oftare
än vart tionde—trettionde år, under det att ljungheden i
Sydhalland brändes vart fjärde—sjätte år. Detta hade bland annat
till följd, att i Hallands skogsbygd såväl som över huvud i Små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
