Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Nilsson-Tannér: Västerkörare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om också en uppgift från 1700-talets mitt, att en tredjedel av Trondheims befolkning härstammade från Jämtland, är mycket överdriven, säger den i varje fall en del om omfattningen av den nyssnämnda utvandringen.
De danska kungarna hade före Brömsebrofreden gjort mycket för att uppmuntra förbindelserna med Jämtland. Sålunda befallde Kristian IV 1602 befolkningen i gränstrakterna att uppföra fjällstugor till de resandes tjänst, och redan långt dessförinnan hade åtskilligt arbete nedlagts på anläggning av fjällstugor och underhåll av vägar över gränsfjällen. Förbindelserna med Norge i fråga om handel hade naturliga förutsättningar; den genaste vägen till havet gick västerut; Levanger, jämtarnas hamn, var deras handelsstad innan Östersund anlades 1786. Det dröjde till långt fram i tiden innan den lilla kåkstaden vid Östersundet fick någon betydelse som handelscentrum för inlandsbygden.
Svenskarna, som inte trodde mer än de ville om sina nyvunna undersåtar, tilläto visserligen jämtarna att göra sina handelsresor över till Norge, men man sökte med lämpor övertyga dem om fördelen av affärsförbindelser inom det egna landet, och det var ingen mindre än rikskanslern Axel Oxenstierna, som pekade på möjligheten att köpa sill i Sundsvall.
Emellertid florerade handeln livligt — trots periodiska förbud för norrmän att idka köpenskap i Jämtland —, grannsämjan mellan bönderna på ömse sidor gränsen var god som förr, man tog sig hustru på den sida, som bäst passade, och när kungarna ordnade till krig vågade man inte utkommendera gränsbefolkningen, ty den var inte helt att lita på.
Med gagneliga åtgärder sökte man efterhand vinna den gensträviga allmogen. Redan 1645 gav drottning Kristina jämtarna tillbaka odelsrätten till den under Kalmarkriget konfiskerade jorden, man upprättade den första skolan (i Oviken 1649), man förbättrade försvarsverken och man gjorde över huvud allt för att befästa och säkerställa sitt välde över Jämtland.
Den avgörande perioden för försvenskningen låg mellan Karl XI:s danska krig och det stora nordiska kriget, påpekar den norske historikern Edvard Bull i sin bok »Jemtland og Norge». Det var under Karl XI:s regering detta märkliga omslag i folkstämningen inträffade. Under Karl XII:s krig ansågos ju jämtarna vara så pålitliga, att de kunde skickas till Tröndelagen i krigiska ärenden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
