Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Nilsson-Tannér: Västerkörare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och när man ville beskriva hur en ståtlig karl såg ut, så sa man: »Han e som en jamt!»
Men något nytt var på väg. Det var ånghästen, som 1882 dånade uppför Meråkerdalen. De två länderna hade fått ytterligare en mellanriksväg — en väg av stål, som tog loven av alla de andra. Den dagen vändes ånyo ett blad i bygdens krönikebok. Forkörarna kommo icke tillbaka följande höst och vår. Björk-Jonas Lasse, Olaus i Duved, Ol’Steffa i Äng, Erik Gufassa i Myckelgård och vad de allt hette, de gamla formännen, stannade hemma. Och Anders Fleskhus, Peter Iver Fetter, Aage Holmen, Ola Volen, Nils Garnes stodo förgäves på sina tun och spejade upp mot jämtvägen . . . Det kom aldrig mer några jamtgrå . . .
Vägarna blevo öde, det klang inte längre muntert i hästrank och bjällror. Storbyggningen i Melen revs och kördes till Ålesund. Och dammet började lägra sig över de nötta forskrindornas lock.
En ny tid hade kommit, ingenting mer och ingenting mindre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
