Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Boberg: I odlingens utmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då gällde det livet, både människornas och kräkens i ladugård och stall. Så fort ett stycke barmark tinat fram i snölandskapet trampade man väg genom de djupaste drivorna för att smådjuren, kalvar, får och getter, skulle kunna ta sig dit. Granar med svartlav fälldes i skogen, så att kreaturen skulle få något att tugga på. Och kom blott en fynn, en myr med fattigt fjolårsgräs, fram vid någon sjöstrand i närheten, så sökte man föra boskapen till den över isen. Vid strandbrinkarna var vanligen ej framkomligt, där låg snön oftast för djup. Knäsvaga av svält och förbryllade av det starka vårsolljuset, som de nu mötte första gången efter en hel vinters vistelse i den skumma ladugården, skumpade djuren över sjön mot de små, isiga barfläckar, som skulle frälsa dem från döden. En ynklig syn, men sträng!
Fiske och jakt på ripa, räv och andra pälsdjur äro av gammalt fjällbornas förnämsta bifång. Penningen steg på allvar in i deras värld först med de stora skogsavverkningarna. Dessa skapade arbetstillfällen både vintertid, med drivningarna, och om försommaren, med flottningen. Senare har förvärvslivet här och var inriktats även på de kommande och farande turisterna och på mer tillfälliga förtjänster av kördagsverken o. d. Sportjägarna, som varje höst i stort antal komma uppåt fjällbygderna för att jaga ripor, ge också befolkningen där ett icke föraktligt tillskott av klingande valuta. Slutligen får man ej heller helt glömma »renshandlarnas» lilla yrkesgrupp, som nästan helt rekryteras ur fjällböndernas led. Hit höra sansade, stillsamma män, som sitta på egen gård och grund eller ha ett förmånligt arrendekontrakt med kronan eller något trävarubolag att trygga sig till. Men så fort renslakttiden är inne, börjar blodet sjuda i deras ådror. Då dra de upp till lappvistena och köpa »helrenar» på gammalt vant vis. Och de kunna sina stycken som inga andra — det går ej att dra dem vid näsan. Skall man tala om sakkunskap i dessa sammanhang, så är den sannerligen företrädd här. Den förmåga dessa karlar ha att vid ett flyktigt ögonkast bedöma en slaktrens vikt och värde är helt enkelt mästerlig. Men det ligger också i sakens natur, att själva affärskalkylen ej alltid är riktigt fast; den balanserar ofta nog, bildlikt talat, på en knivsegg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
