- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1934. Jämtland /
160

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Åkerlund: Ur Sylarnas skapelsehistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ehuru landet låg minst 200 meter lägre än nu till följd av isens nedpressande verkan på jordskorpan, räckte dock de högre topparna upp tillräckligt för att en mängd lokala glaciärer skulle kunna utbildas. Egentligen blevo väl Sylarna aldrig isfria. De rester, som landisen lämnade efter sig, gjorde övergången till lokalglaciation kontinuerlig, och de separata glaciärerna fortsatte sedan omedelbart att arbeta och verka på sitt karakteristiska sätt, som betydligt skiljer sig från landisens. Detta förtjänar att påpekas, ty häri ligger orsaken till Sylarnas säregna prägel i jämförelse med de övriga jämtlandsfjällen. Landisens jättehyvel tålde intet motstånd. Vad skarpt och trotsigt var i berggrunden plånade den ut och gjorde jämnt. Som en stor vägskrapa gick den fram, Och det från bergen lösgjorda materialet lade sig sedan utfyllande i dalar och sänkor. Så kunde av isens kalla och hårda verksamhet ändå skapas den mjukhet och harmoni, som präglar »klumparnas» och »stötarnas» monotona men fängslande linjespel. Men Sylarna släpptes för tidigt ur fostrarns vård. Andra makter började driva sitt spel: glaciärerna. Och förutsättningarna voro goda. Sylarnas berggrund, de sig lätt förklyftande amfiboliterna, formade sig villigt efter de nya betvingarnas krav. Stilen bröts med »stora gester och nietzscheanskt högröstat språk» för att stjäla ett uttryck från Sten Selander. Våra Sylar gingo sin egen väg, genomlöpte sin egen utveckling och blevo på så sätt den gamla fina, kultiverade jämtländska fjällfamiljens svarta får. Av den ursprungliga tillhyfsningen, som landisen en gång gav dem, ser man nu inte mycket. Det är egentligen endast Slottet, som i viss mån bibehållit litet av lugnet. Från Nystation sett liknar det en stor elefant, som makligt ligger utsträckt och dämmer upp Syltjärn med snabeln. Det har aldrig kunnat resa sig i samma trots som de övriga fjällen inom massivet. Detta gäller dock endast Slottets norra sida. Mot söder är krönet tvärt avskuret av nischer och skredärr, och djupt under den högsta toppen blänker den yttre Tempeltjärnen, som om den ville locka en nedför det hisnande stupet. Men, vad beträffar massivet i dess helhet, återstår endast här och var en liten platåartad rest av den gamla topografien. — Vad som nu biter sig fast i minnet är de urgröpta nischerna, de branta stupen, de djärva kammarna . . . Dessa drag äro Sylfjällens karakteristika.




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:06:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1934/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free