Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Stigmar: Jämtlands rullande turiststation. Tåghemmet fyller 10 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danskar, tyskar, estländare, finländare och amerikaner men naturligtvis först och främst svenskar från snart sagt alla våra 24 landskap ha under de gångna åren gästat detta »rullande hotell».
Det är inte att undra på om den reslystne blir intresserad av allt detta och börjar studera det oansenliga papper, som innehåller resplan och uppgifter beträffande kostnader och dylikt. Priset, 26 kronor för vuxna — för skolungdom är det ändå lägre —, överensstämmer kanske ungefär med det sparade kapitalet, och så är beslutet fattat.
I tidens fullbordan bär det i väg. Efter en lång natt på tåget ser man Oviksfjällens toppar resa sig vid synranden, och så småningom skymtar vid Storsjöns strand den lilla stad, som vi ha så svårt att föreställa oss vara Sveriges mittersta. Och ute i sjön reser sig Frösön med en grönska av sydsvensk yppighet såsom en protest mot sörlänningens benägenhet att placera Jämtland någonstans i trakten av polcirkeln.
Här möter färdledaren. Kaffe serveras, stämningen är i stigande, och en och annan söker bekanta sig med sina kamrater, som skilja sig från andra resande genom STF:s märke. Men svensken är av naturen reserverad, och jag har i färskt minne en dam, som med en glimt i ögat såg sig omkring och suckade: »Dom där ser inte roliga ut!»
Men färden går vidare till Undersåker, där det »rullande hotellet» skuffats undan på ett stickspår. De nykomna betrakta sitt blivande hem med kritiska blickar.
Målet för första dagens utflykt är Ristafallen. Under vandringen dit får man tillfälle att stifta bekantskap med det leende Jämtland. Det allvarliga fjällandet ligger ännu på avstånd.
Tidigt på måndagsmorgonen bär det i väg till Åre. I Undersåker blir det öde och tomt. Endast en eller annan baddräkt, som de omtänksamma ägarna på söndagseftermiddagen hängt upp till tork på buskarna, vinkar ett vemodigt farväl, när tåget ångar i väg bortåt Brattland. För något år sedan hände det, att en herre med hotellvana ställde ut sina skor till borstning på perrongen i Undersåker. Hans min var obetalbar, när han på måndagsmorgonen tittade ut och inte återfann dem på perrongen — i Åre.
Det har hänt, att jag blivit tillfrågad om vem som först besteg Åreskutan. Det har inte varit lätt att lämna något bestämt svar, men efter trägna historiska forskningar har jag uppnått ett resultat — den så vitt jag kunnat finna förste, som besteg »Skutan», gjorde det per båt. Det var nämligen här, som gamle Noak landade med arken, ty Åreskutan är, om vi få tro Olof Rudbeck, identisk med bibelns Ararat.
Det erbjuder inte några större svårigheter för en frisk och sund människa att bestiga Åreskutans topp, men ändå är det åtskilliga, som göra halt på Mörvikshummeln. »Man har väl semester», är en motivering, som torde vara välbekant för deltagarna i en av de senaste resorna. Men de flesta drivas av ärelystnad att fortsätta till toppen. Man vill inte komma hem och erkänna, att man inte klarat Åreskutan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
